Kungliga Operan i Stockholm. Kvinnorna i teateruppropet är verksamma på en lång rad kulturinstitutioner. Foto: TT

Äntligen! En alldeles nödvändig revolution

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Vittnesmålen från de över 500 kvinnorna i teateruppropet om sexuella trakasserier och övergrepp har skakat kulturvärlden. Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius skräms och bedrövas av vittnesmålen – men är tyvärr inte förvånad. Nu ser hon startskottet på en alldeles nödvändig revolution.

Anna Hedelius

Teaterkritiker

Äntligen!

Det är min första reaktion när jag hör om gårdagens upprop signerat 576 av landets kvinnliga skådespelare. Så läser jag den lika välformulerade som uppfordrande texten med de insprängda vittnesmålen kring hur vardagslivet alltför ofta ter sig på arbetsplatsen Teatern och arbetsplatsen Filmen. 

Metoo för skådespelare

Förfärad, skrämd, äcklad, bedrövad, arg – det finns många ord för de känslor som drabbar vid läsningen av en text som denna. Men det sorgligaste av allt är nog ändå den känsla som hos mig uteblir, nämligen känslan av förvåning. Jag är nämligen inte det minsta överraskad över alla de smekningar, könsord, kukar, sexuella kommentarer som dessa kvinnor har fått och fortfarande – tills nu? – får utstå bakom kulisser, på scener, i samband med tv- och filminspelningar.

Under mina egna gästspel i teater- och filmvärlden har även jag utsatts. I sammanhanget blir det tyvärr nästan bagatellartat att vittna om händer som ”råkar” hamna på olämpliga ställen då flera personer är satta att stå tätt samman i en klunga på scenen, heta viskningar i öron strax före entré, sliriga kommentarer kring ens sexiga armar och urringning.

Teater- och filmvärlden är en värld där förtvivlat många så förtvivlat gärna vill bli sedda. Det är en bransch där många tycks utsvultna på bekräftelse, en bransch där bekräftelsen nog får sägas ligga med som en del i själva yrkesbeskrivningen. Det gäller i sammanhanget både offer och förövare.

Jag sa själv aldrig ifrån. Att få vistas på de stora scenerna smällde högre än att bli fullt respekterad som människa. Och jag kan heller inte tycka att ansvaret låg på mig. Inte heller borde det ligga på de skådespelare i alla åldrar som nu systerligt och med en enda röst går samman för att kärnfullt och målmedvetet förändra ett arbetsklimat som har fått råda typ tusen år för länge.

På många sätt är det beklagligt att det inte räcker med en enda människas röst. Att de röster som faktiskt har höjts på teatrarna inte har uppmärksammats, att kvinnor många gånger har offrats för att redan upphöjda män än en gång ska ursäktas och skyddas. För mig är det obegripligt att Dramatenchefen kan sitta i tv-studion och påstå att han inte har haft vetskap om vad som pågår. Är han både blind och döv? Handlar det inte helt enkelt om att stjärnorna fredas, medan resten är utbytbara?

Men när 576 människor går samman händer det något. Det blir en kraftfull sammanslutning som inte går att negligera.

Det vi nu ser är en alldeles nödvändig revolution. Sedan några veckor tillbaka är vi många som sitter i tv-studios och på tidningsredaktioner och formulerar ungefär samma saker. Vi upprepar liknande ord, variationer på samma tema. För att det behövs!

Vi diskuterar vidare hemma i tv-soffor och vid kaffebord på jobbet, med våra vänner, våra respektive och våra barn. Jag vill tro att det sveper en våg av gemensamt uppror i Sverige, att vi alla en gång för alla säger ifrån, med en gemensam röst utropar: Nu får det äntligen vara slut på den här skiten!

Tack ni 576 för ert mod att skriva!

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Metoo för skådespelare

Mer i ämnet