Går det att skilja på verk och person? Det är en debatt som gått varm sista åren. Senast att stå i dess centrum är nationalskalden Håkan Hellström, apropå singeln Studentfylleflaken från nya albumet. Den är full av klassiska Hellströmscener – ungdom, berusning och soluppgång. Frågan är: Måste Håkan Hellström vara en ung underdog för att få lov att sjunga om känslan av att vara en ung underdog?
Nej. Vilken dum fråga. Det rör sig om poesi och metaforer. Däremot uppstår problem när en artist aldrig utvecklas, aldrig har något att säga om den värld vi lever i nu, idag, om en artist slutar kännas relevant. När han inte längre pratar med oss som lyssnar utan bara sitter inne i sin tätt tillslutna glaskupa och maler på om gamla tider, för sig själv.
Och visst har Håkan haft lite hack i skivan. Tur då, att det finns elaka musikkritiker, som leder honom rakt i fällan. För hans nyfunna ilska är det mest spännande som hänt på länge, och den klär honom utmärkt. Redan i första låten tar han till orda och beskriver sitt moment 22:
”Till och med vaktparaden spelar Känn ingen sorg nu, ’Håkan du skulle vart grym om du bara gjort en platta å sen dött vid 27’, Det dom älskar dig för i början är det de hatar längre fram, När alla drömmar är uppfyllda”.
För att sedan rikta ett högt och tydligt fuck you till alla förståsigpåare, med en hård hiphopattityd sällan skådad hos Håkan, som brukat jobba så hårt på sin oskyldiga, blåögda image:
”Dom som aldrig fått näsan nedtryckt i livet, Dom som aldrig känt pressen, Aldrig blitt biten av hunden, Predika inte för prästen, När jag tar stegen ut på scenen, Och tightar till din käft brother”.
Finns det en musikalisk fjärde vägg så är det den han bryter och blir, för första gången på länge, lite personlig. Och även om det fortfarande kryllar av vilda drömska referenser, barnslig fantasi och eskapism och samma gamla persongalleri gör sig påmint, så har Håkan blivit äldre. Rampljus handlar om vad det kostar att jaga kickar, och hur det är att åldras inom show biz. Knarkmetaforerna haglar.
Musikaliskt hörs det att han samarbetar med Jocke Åhlund igen. Tillsammans i mörker är samma gamla raka, snabba poprock. Men framför allt är det levande och svängigt, med rytmer i fokus som påminner om hans gamla sambaalbum Det är så jag säger det. Han lånar från oväntade håll: Latin kings, The Embassy och Remember me med Blue boy.
Resultatet är roligare än förväntat. Även om just Studentfylleflaken – det måste sägas – inte är den starkaste låten på skivan.