Jag såg Yahya Hassan läsa en enda gång, i Köpenhamn för en fullsatt lokal. Hela Danmarks kulturelit var där, alla hade kommit för att se honom och alla var vita och medelålders.

Han bar kostym och hade det lockiga håret i en prydlig knut. Han klev upp på scen och började läsa. Rytmiskt och aggressivt, som en ångvält, men ändå elegant på något sätt. Varje stavelse hade sin plats. Hassan läste allt från sin mobil, låste skärmen och klev av scen.

Det gjorde honom på något sätt onåbar, kanske lite arrogant. Han behövde inte deras applåder. Samtidigt kommer danskarnas relation till poesi, såväl som politik, alltid präglas av ett före och ett efter Yahya Hassan.

Hans bortgång känns lika dramatisk som hans entré i den danska offentligheten. Han var 18-åringen med sådan kraft i orden att han skakade om hela Danmarks kultursfär. Yahya Hassan var lika hatad som hyllad.

I debuten från 2013 skrev Hassan om sin uppväxt i det han kallade ghettot, i Århus. Han skrev om resorna till Palestina i barndomen och beskyllde muslimer för att vara hycklare. Detta väckte stor debatt på kultursidorna i Danmark, och så småningom även i Sverige.

De sylvassa – och ibland faktiskt humoristiska – dikterna fick enormt genomslag. Boken trycktes i 122 000 exemplar, rekord bland debutdiktare i Danmark.

Hassan skrev bara i versaler. De kom som en käftsmäll, han skrek läsaren i ansiktet. Med sin form skrev han in sig i en litterär tradition. Många härleder versalerna till den store danske punkpoeten Michael Strunge som vid 27 års ålder tog sitt liv.

Yahya Hassan sköt vilt omkring sig – bildligt och bokstavligt. Han slog åt alla håll, utan nåd. Ilskan över islamismen å ena sidan, och rasismen å andra sidan, hade länge kokat inom honom. Han avskydde sina föräldrar, och framför allt klassamhället.

Hassan levde under dödshot i flera år. Han blev eskorterad av livvakt och gjorde intervjuer i skottsäker väst. Hans liv kom att präglas av droger, våld och kriminalitet – något som allmänheten kunde beskåda på hans sociala medier.

På Instagram fanns en bild på honom med Knausgårds Min kamp i ena handen och ett basebollträ i det andra. Det summerar på något sätt hela hans person. Det högkulturella som möter det gränslösa.

Det var den dubbelheten som gjorde honom speciell. Han lekte med orden så som bara våra största författare kan. Han kom från ingenting, och han var ett poetiskt geni.

Vi kommer aldrig veta vad Yahya Hassan hade skrivit om han hade fått fortsätta leva. Allt vi kan göra är att läsa Yahya Hassan 2 och minnas en ikon.