En bit in i en flera månader lång rättegång mot en massmördare är hans utseende, eller kanske till och med hans utstrålning, ett samtalsämne bland barn.
Dagen innan har en kollega som undkom lastbilen på Drottninggatan med ett par meter reflekterat över den plats som den misstänkte terroristen får ta. Att någon som nästan dödat en får lägga ut texten om sin besvikelse över att inte lyckats massakrera fler kan vara svårsmält.
Sedan den niotusen sidor långa förundersökningen blev offentlig har mördarens porträtt tecknats ur olika vinklar och i ingående detaljer. Spekulationer om hans ideologiska bindning till Ibn Nuhaas (1400-talet) och den salafist-jihadistiska traditionen har bildsatts med chattcitat och självmanifesterande selfies uppblåsta på tv-studiornas ledskärmar och tidningarnas helsidor. I både radio, tidningar och tv har dramatiseringen av dådet närmat sig det fiktiva berättandet. ”Minut för minut – följ Akilov timmarna innan terrordådet”, ”Se animationen av lastbilens färd”.
Journalistikens uppgift är att beskriva verkligheten och det är väl vad journalistiken försöker göra. Men man behöver inte ens fördjupa sig i filosofen Friedrich Hegels tankar om falsk verklighet för att inse problemet med att välja rätt verklighet.
Läser man Åsne Seierstads stora bok om Anders Behring Breivik, ”En av oss”, förstår man att Breivik hade kunnat tillerkänna sig vilken politisk ideologi eller religion som helst för att döda nästan 80 människor. Breiviks övervåld var sprunget ur ett perverterat begär att hämnas på allt och alla som svikit honom från barndomen och framåt. Han blev konstant bortvald och övergiven av pappa, flickvänner, släktingar, arbetskamrater, chefer. Alla gemenskaper han någonsin försökte tillhöra vände honom ryggen.
En hel nation ratade honom. Detsamma tycks gälla Rakhmat Akilov; avvisad och bortvald. Och därför ville han hämnas. Precis som Breivik som kallat sig både tempelriddare och icke-kristen verkar Akilov sakna djupare religiös riktning. En ohelig blandning av dogmer och droger.
Men en så rutten reflex som att vilja skada andra bara för att man ser sig själv som offer är inget som återupprättar ens heder, ens efter döden. En skuld utanför en själv och ett ädlare mål måste adderas. Något som utgör både medialt bränsle och exponering och därigenom placerar den lilla självföraktande människan i ett finare sammanhang. En religion eller en ideologi.
De två pojkarna på 76:ans buss befinner sig i en annan värld än de fyra barn som övergavs av sin pappa i den uzbekiska staden Samarkand. Men ett sargat Samarkand är inte en del av den här historien.
I rapporteringen och analyserna efter de inledande förhören med Akilov fanns en strävan att skapa en annan berättelse än den som i själva verket är. Till exempel upprepades frågan om gärningsmannen nu ångrade sig. Som en undermedveten reflex att få någon som tycks sakna all mänsklighet att bli en begriplig varelse igen. Men det är samtidigt en fråga som tillhör ett helt annat narrativ; det är i Hollywoodfilmens värld man serveras ett avslut. Helst ett uppbyggligt sådant.
Det kommer inte att hända här och det behöver vi journalister inse redan nu.