På väg in i ännu en valrörelse där Socialdemokraterna kommer att vara kritiska till vinstdrivande friskolor – trots att partiet inte stoppat dem under sina åtskilliga år vid makten sedan friskolorna släpptes loss 1991 – kan man som medborgare verkligen undra: Hur blev det så här?
Och när kritiken mot det nuvarande, extremt näringsfrihetliga systemet växer även inom borgerligheten, kan man verkligen undra: Varför fortsätter det vara så här?
Ekonomijournalisten Karin Grundberg Wolodarski har skrivit en klar och koncis bok som besvarar båda dessa brännande frågor.
Bäst är Karin Grundberg Wolodarski i den längre linjen, den politiska utvecklingen från 60-talet fram til 90-talet, där hon skildrar ett komplext och mångdimensionellt skeende med både översiktlig klarhet och detaljskärpa där det behövs. Ett skeende där den socialdemokratiska ledningen kämpade för att hålla initiativet i den förändring mot valfrihet man själv såg som nödvändig, men förlorade det. Och där en helt ny typ av marknadsradikala politiska entreprenörer på den borgerliga sidan successivt tog över makten över agendan. Den privata förskolan Pysslingen startades som en manifestation i fullskala, tillsammans med borgerliga kommuner krånglade man sig runt lagliga hinder.
Kjell-Olof Feldt (S), själv förnyelsevän, kommenterade att han ogillade den politiska avsikten, att visa att kapitalismen är överlägsen på barnomsorg också.
Om man säger att politik är det möjligas konst är friskolorna ett område där socialdemokratin ofta stirrat på baksidan av det uttrycket: möjligheterna har inte infunnit sig. När Ylva Johansson var skolminister hade hon lovat att avskaffa vinstmotivet i skolan, men hennes statsminister Ingvar Carlsson hade som överordnat mål att nå uppgörelser med Centern (och inte V) och då fick vinststoppet åka i papperskorgen.
Karin Grundberg Wolodarski intervjuar toppolitikerna. Socialdemokrater i efterhand ledsna och förvirrade. Moderater fortfarande häpna över att det blev just en marknad av skolan, när de öppnade den för marknadskrafterna. Carl Bildt, förstrött intresserad av sin radikala avreglering av skolan 1991, låter lika förströdd nu. En politisk strateg som är nöjd så länge han ökade valfriheten.
När Karin Grundberg Wolodarski i den senare delen av boken går över till att beskriva den svenska skolindustrin tycker jag nog att hon tappar en del av den politiska dimensionen. Det blir en exposé av möten med olika skolentreprenörer, men varför det hela är viktigt måste man som läsare påminna sig själv om.
När hon tar upp vinstfrågan med Kunskapsskolans (och Kreabs) grundare Peje Emilsson – på många sätt den mest centrala personen i hela den samhällsförändrande svenska friskoleindustrin – registrerar författaren hans svar han att en vinstmarginal på fem procent är bra för att kunna utveckla verksamheten. Visst är det så, men det är ju när skolföretagen inte återinvesterar utan tar ut en vinst, direkt till aktieägarna eller till annan verksamhet, som det blir politiskt hett.
Karin Grundberg Wolodarskis bok säger förstås inte allt som finns att säga om den svenska skolmarknaden, men den säger betydelsefulla och grundläggande saker.
Det är en viktig journalistisk insats, genomförd med en programmatisk neutralitet i värderingar som på ett nyttigt sätt förstärker faktagrunden i denna djupt emotionella samhällsfråga. Att hon då också är mindre skicklig på att fånga in just värderingarna – de starka känslorna, rättviseaspekten – som är så centrala i skolfrågan är ett tillkortakommande jag kan stå ut med. (Den här boken kan gärna läsas tillsammans med Emma Leijnses ”I en annan klass” som kom ut tidigare i år för att göra rättvisa åt hela den explosiva kraften i skolfrågan.)