Att vara vampyr är mer som en sjukdom än en övernaturlig förmåga för 14-årige Milo (Eric Ruffin) i Michael O'Sheas kompromisslöst brutala debut ”The Transfiguration”. Milo påverkas inte av soljus eller vitlök och är helt ensam i världen med sin smitta. Han har inga övernaturliga krafter och måste döda sina offer för hand med en liten pennkniv. Det blir extra komplicerat när han förälskar sig i granntjejen Sophie som skär sig i armarna och använder sex som självskadebeteende.
Cannes filmfestival brukar anse sig för fina för skräckfilm men gjorde ett undantag för ”The Transfiguration” som premiärvisades i sidosektionen Un Certain Regard i helgen. Filmen handlar om 14-årige Milo bor i Rockaway Queens, New York, ensam med sin brorsa Lewis som mest ligger hemma framför TV:n efter att brödernas mamma tagit livet av sig.
Körde taxi i New York
Om Michael O'Shea liknar en nördig taxichaffis från New York är det för att han brukade vara precis det, innan årets Cannes. De senaste tio åren har har kört taxi, jobbat som dörrvakt och fixat datorer, samtidigt som han skrivit på olika manus. Men det var när han började skriva skräck igen som han hittade hem.
– När jag började skriva skräck tände det ett nytt liv för mig när det gäller film. Jag älskade skräckfilm när jag var tonåring men jag hade kanske hunnit bli cynisk sen dess. Jag var väldigt glad över att skriva i den här världen och vill stanna där. Jag kommer inte göra en ”läraren räddar dagen”-film efter det här.
Såg och läste allt om vampyrer
För att hantera ensamheten plöjer Milo han all vampyrlitteratur och ser alla gamla vampyrrullar han kan komma åt. I en scen sitter han och Sophie vid en busshållplats och pratar om vampyrfilmer där Milos högsta omdöme är ”den är realistisk”, och nämner bland annat Thomas Alfredssons ”Låt den rätta komma in”.
– Alla säger åt mig att inte skriva som jag skriver. Alla säger att de inte gillar filmer som är för meta. Problemet med referenser är att de känns hippa och lite hånfulla men jag hoppas att det märks att mina referenser kommer från en väldigt känslosam och ärlig plats, säger Michael O'Shea.
Milos liv suger. Han bor i Rockaway Queens, New York (Där Michael O'Shea själv växte upp) där gäng och mobbning är vardag. Milo bor ensam med sin brorsa Lewis som mest ligger hemma framför TV:n efter att brödernas mamma tagit livet av sig. Att Milo tvingas mörda oskyldiga för att stilla sin obotliga blodtörst hjälper inte direkt hans situation.
Som om Haneke regisserat ”The Wire”
Resultatet är en mix av socialrealism, tonårsromans och slumpmässigt våld. Som om Michael Haneke fått för sig att regissera ”The Wire” med vampyrer.
– Det är mixen jag var ute efter och det är en konstig mix som förhoppningsvis håller dig ovetande om exakt vad det är du tittar på. Mina prioriteringar när jag skriver är 1) att vara unik och 2) att vara underhållande.
Extremt brutal
”The Transfiguration” har unika inslag och en del av dem är ett par extremt brutala våldscener där Milo mördar oskyldiga människor och där O'Shea dröjer sig kvar i scenen och tvingar publiken fortsätta titta.
Var du aldrig rädd att du skulle förlora publiken med de scenerna?
– Nej. Jag brydde mig bara inte om publiken. Stilistiskt sett så klipper jag aldrig ned scener för att de ska bli snabbare, då plockar jag hellre bort dem helt. Jag ville tvinga di att sitta och tänka på vad som händer och ge dig tid till det.
– Jag ville verkligen strula med din förmåga att tycka om en karaktär i en film. Jag ville manipulera och leka med det så långt som det var möjligt. Men alla kommer inte att gå med på det. Jag fick en del anmärkningar från bolaget när jag gjorde filmen som läste ”hur kan jag någonsin bry mig om honom efter det här?”, well då är inte filmen för dig. Det är lugnt men då du kommer inte gilla den här filmen. Kanske ska man inte göra filmer för att alla ska gilla dem. Jag vill göra filmer som några få älskar, snarare än som alla gillar.