Foto: SVT/Chris Pizzello/TT

Bob Dylan är djup, litterär och väldigt rolig

Uppdaterad
Publicerad

Rough and rowdy ways är Bob Dylans första album med eget, nyskrivet material på åtta år, men det är väl värt väntan. På tio långa spår behandlar han allt från död och politik till kärlek och konst och visar, en gång för alla, att gammal är äldst.

Bob Dylan har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen. Så löd den rätt strama och, ja – snåla motiveringen, när Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2016. Själv verkade han närmast besvärad av priset, och vissa menade att Akademien gjort honom en björntjänst.

Men frågan är om det inte gav honom något att leva upp till ändå. Första albumet sedan priset låter i alla fall som om det skapats av någon med precis lagom mycket prestationskrav. Det är djupt, litterärt – ibland på gränsen till snobbigt – men också väldigt enkelt, kaxigt och kul. Eller som han själv sjunger på öppningsspåret:

I fuss with my hair, and I fight blood feuds, I contain multitudes

Som textförfattare är han krävande, det gäller att man är allmänbildad (eller googlar) och att man hänger med på vad som sägs mellan raderna. Han namedroppar antika gudar och kungar, gamla krigsgeneraler, författare och historiska personer. Men så är det också ett album om att bli gammal och börja tänka på döden, både personligen och politiskt.

Till rock och blues och annan musik från förra århundradet låter han sin hesa, raspiga snart 80-åriga hals väsa fram historier om det förflutna. I Mother of muses sjunger han att han redan levt mer än färdigt och att han är på väg hem. Låtarna är långa, drömska, hypnotiserande.

Den allra längsta, Murder most foul, är hela sjutton minuter lång. Över lätta trummor, piano och fiol spoken-wordar han sig genom berättelsen om mordet på John F Kennedy. Ibland är det Kennedy själv som talar, ibland mördaren, ibland den som står bredvid. Ibland den som minns.

Bob Dylan sjunger om att det var här hoppet dog, en nations själ slets ut och början på ett långsamt förfall. Och det är, som tur är, ungefär så bokstavligt politisk han blir.

För när USA står inför ett av sina viktigaste presidentval någonsin, är det många som har förväntningar på Dylan, språkröret för vietnamkrigsgenerationen. Men det är poesin, inte aktivismen, som gör honom lysande och unik.

Som allra vackrast blir det på den långsamt gungande tryckaren I've made up my mind to give myself to you. En svävande, mumlande kör och berättelsen om en kärlek som trots att den är gammal och sliten, kanske kan bli nåt, ändå.

Fakta

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.