I SVT:s tv-arkiv finns ett gäng lokala nyhetsinslag med rubriker som ”Bob Hund på kulturresa i Västra götaland” och ”Bob Hund spelar med elever från Östersunds kulturskola”.
I inslagen syns ett av Sveriges största popband dela scen med unga lokala förmågor eller ge konserter med en taklampa som scenbelysning.
– Vi ville verkligen få tillbaka amatörkänslan. Hitta vår fighting spirit, säger sångaren Thomas Öberg.
Bob Hund reste runt i landet på jakt efter den tappade gnistan. Till slut hittade de den.
– Vi fick ha konserter där synten var trasig och vi spelade fel, men där publiken ändå tyckte att ”det var det bästa någonsin!”, säger keyboardisten Jonas Jonasson.
– Precis! Det finns inget gitarrljud i världen som kan skapa den spänning som när Connys förstärkare gick sönder i Borås. Folk sprang upp på scen för att hjälpa: det var inte vårt fel, det var hela Borås fel. Det stod något helt annat på spel. Det blev känslan av att ”det händer NU”, säger Thomas Öberg.
Den ambitiösa omstarten gav bandet ny inspiration till nya skivan ”Dödliga klassiker”.
Ritar ut konturerna
De lyssnare som kan sitt Bob Hund lär känna igen sig. Medan den nutida svenska popmusiken gärna tar politisk ställning emot ett parti eller en person så gör Bob Hund som de brukar: ironiserar och kommenterar, utan att bli allt för precisa.
Blir ni aldrig sugna på att formulera er mer tydligt, verkligen ta ställning i en aktuell fråga?
– Nej det går inte. Det bästa är att bara rita ut konturerna. I samma stund som man skriver ut namn eller skonummer och skäller på en särskild person så fryser du tiden. Har du istället bara konturerna så kan du flytta personer ut och in. Då kan den här personen vara en politiker, en diktator eller en förälder eller vem som helst. Lyxen att vara så vag är ett privilegium som jag har svårt att släppa taget om, säger Thomas Öberg.
”Rocken på väg in i bidragsfållan”
Under Bob Hunds dryga 20 år i rampljuset har popkartan ritas om runt omkring dem. Det klassiska rockbandet med gitarr, bas och trummor, som förr var så dominerande, har kommit att bli allt mer sällsynt.
– Om det tidigare var klassisk musik och jazz så är det nu rocken som står och knackar på dörren för att komma in i ”bidragsfållan”. Stora svenska band lägger av. Även om vi skulle fylla världens största svenska arena så är det inte säkert att rockmusiken mår bra av det. Risken är att det blir som att man bockat av årets ”gå och titta på ett live-band-upplevelse”. Sen har det blåst förbi. Sen ska man skaffa en tatuering, kolla på en klädkollektion eller slösa pengar på något annat, säger Thomas Öberg.
Skulle nu kunna tänka helt nytt då? Göra house eller något annat modernt?
– Ja absolut. För min del spelar det ingen roll om man ger ut reggae, jazz, klassiskt eller spoken word. Allt funkar så länge berättelsen är intakt och den förmedlar en känsla som står i konversation med vad som händer i samhället. Därför kan en strumpa vara mer popkultur än när gitarristen spelar ett helt intakt, perfekt inövat gitarrsolo.