Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Bara en kram” avslutar Henrik Bromanders trilogi om manlighet. Foto: Atlas Förlag

Finns det ljus i manlighetens mörker?

Med ”Bara en kram” avslutar Henrik Bromander sin trilogi om den moderna manligheten. Romansviten illustrerar skoningslöst tre vägar till undergång genom maskulina ideal. Det lämnar en fråga: om detta är manlighetens slutstation, var börjar alternativet? 

I sin trilogi om manlighet ringar Henrik Bromander in tre maskulina stereotyper: Kroppsbyggaren, nätkrigaren och kulturmannen.

”Riv alla tempel” handlar om överviktiga och mobbade Johans kamp för upprättelse. Hur han smider sin kropp till en rustning på gymmet, pumpar anabola, skaffar våldskapital: Ingen jävel ska skratta igen.

Uppföljaren ”Vän av ordning” skildrar en småstadskilles radikalisering som nätkrigare. I takt med att Joels drömmar släcks tilltar frenesin i hans kamp mot PK-samhälle och mångkultur. En vrede odlas, växer in i vardagen bortom dataskärmen.

Den som på förhand avfärdar Bromanders teman som övertydliga underskattar hans omsorg för detaljer. Joel och Johan tecknas, i all sin tilltagande jävlighet, med en ömsint trovärdighet som tvingar med läsaren ner i mörkret.

I den tredje och senaste romanen ”Bara en kram” får temat fler nivåer. Kulturskribenten Jens är den kulturella medelklassens manlighet personifierad: rätt värderingar, rätt åsikter, rätt språk. En god feministkille (som egentligen bara vill ligga, enligt hans barndomsvänner, men vad vet dom svinen).

Jens gör karriär på att plocka billiga poänger på det senaste ideologiska modet. Han skriver snärtiga klickraketer om ”mansgrisen Ulf Brunnberg”, hänger ut sina killkompisar som sexistiska as och vågar vara mest radikal i sin självrättfärdighet: alla män (som inte är Jens) förtjänar att utrotas.

Han är totalitär i sin övertygelse – Jens har bläddrat i Beauvoir och Butler och förstått att de postmoderna teorierna om genus är ett universalverktyg som alltid ger svaret, oavsett frågan. Han blir den mest klickade, bäraren av sanningen och ljuset, chefredaktör för en subversiv kulturtidskrift. När anklagelserna om sexuella övergrepp kommer blir fallet högt.

”Bara en kram” både fördjupar och kritiserar den samtida diskussionen om maskulinitet, men lämnar till skillnad från sin huvudperson inga enkla svar.

Det är ett effektivt grepp, manligheten i Bromanders romaner känns ofta verklig. Jag har sett den, upplevt den. Hur män som mår dåligt stoiskt härdar ut, vägrar erkänna upplevd svaghet hos sig själva, än mindre prata om den. Hur vänner bär sin ångest ensamma tills det är försent.

Bromander har en förkärlek till att skildra det mörkret, tvinga in läsaren i det, leda en till dess värsta tänkbara slutsats. Varje roman som en nedåtgående spiral: sadistiskt våld, självskadebeteende, brutala övergrepp – resan fortsätter, ständigt nedåt.

Ibland väl långt. Stundtals för romanerna tankarna till den viktorianska litteraturens sedelärande berättelser om fallna kvinnor: För den som inte aktar sig för den skadliga manligheten väntar undergången.

Men till skillnad från den viktorianska versionen saknar diskussionen om manlighet dygder – vad utopin består i undgår mig. Det är förstås inte Bromanders ansvar som författare, men jag blir intresserad av hur den skulle formuleras.

Huvudpersonen Jens berör frågan i ”Bara en kram”, när han – den ultimata feministen – själv får kritik för att vara sexistisk: ”Det här är varför feminismen aldrig kommer komma någonstans: Vi är för negativa, fokuserade på att hitta fel. Våra motståndare pekar mot en väg framåt, medan vi drar igång ännu en klagosång”, konstaterar han bittert.

I boken blir självrättfärdigheten en rolig illustration av Jens dubbelmoral, men gör mig nyfiken när det gäller just manlighet. Vem är det egentligen som pekar på en väg framåt? På senare år tycks diskussionen ha fastnat i en dödsdans mellan kritiken mot manligheten och försvaret av den. Alla män. Inte alla män.

Hur formuleras positiva manliga ideal?

Tänker på vad kulturskribenten Jenny Maria Nilsson skrev på Twitter om krigsdramat Dunkirk i somras: ”Den där positiva maskuliniteten, som finns och ofta skildras i krigsfilm. Dygder som styrka, rättvisa, omsorg av svaga, självuppoffring. Världen har och har alltid haft ett skriande behov av den, hos både män och kvinnor”.

Är ett ideals egenskaper alltid givna? Minns när jag samlade mod i skolkorridoren långt efter sista lektionen. Högstadiets machologik: Det är värre att fly än att bli nedslagen. Minns hur två äldre raggarkillar oväntat dröjt sig kvar, stod plötsligt där med mig när de snabba fotstegen kom närmare. Vi var inte vänner, men för dem var tre mot en fel. Hur beskriver man det? Ett manligt omhändertagande?

Tänker på situationer som hanterats bättre med färre ord. Hur att inte få sin ångest bekräftad kan vara en ynnest. Förmågan till den inkänningen, ett dämpat ”Fy fan” och inget mer, är en egenskap jag uppskattar hos mina vänner.

Minns nätterna mellan besökstimmar på intensiven, i väntan på beskedet. Det gick inte att uttrycka känslan: Att sätta ord på det som pågick var förminskande på samma gång som det öppnade avgrunden. Nära vänner satt med mig, sa inte ett ord om vad som hänt. En nåd i form av tyst samförstånd. Vad kallar man det? Manlig vänskap? Broderskap? 

Det låter inte rätt, som att orden laddats med någon annans betydelse. Men jag minns händelserna och hundratals som dem just så. Ibland känns det som att idealet man eftersträvar saknar ett språk. 

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer