Årets skönlitterära augustnomineringar är starka verk ur utgivningen 2016/2017. Johannes Anyurus dystopi ur ett framtida Sverige,”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, Jörgen Gassilewskis ” Hastigheten”, om folkmordet i Rwanda, och Sigrid Combüchens ”Sidonie & Natalie”, om två kvinnors flykt genom andra världskrigets Europa, handlar om vår akuta samtid – fast ingen av dem utspelar sig exakt här och nu. Politiska, språkstarka och gastkramande att läsa.
Klas Östergrens roman om en sommar 1970, ”I en skog av sumak”, handlar om resor: klassresenärens och det politiska uppvaknandets. Om främmande makters spel och rökridåers magi.
Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”, om tinderkärlek i prekariatets tid, är årets debutantraket på augustlistan, hade också gärna kunnat vara den sylvassa och satiriska ”Finna sig” av Agnes Lidbeck: båda cirklar kring en stor ensamhet.
Och så har juryn haft insikten och godheten att nominera Jenny Tunedals vackra sorgesång över en människa och ett språk förlorat i demensens dimmor, diktsamlingen ”Rosor, skador”. Oväntat återfinns inte Agneta Pleijels ”Doften av en man” på listan.
När Augustpriset instiftades för 28 år sedan skulle det ge stjärnglans åt romanerna som publiken köpte, och genom kloka jurygrupper rädda också smala böcker från glömska. Bra för litteraturen både som marknadsvara och konstprodukt var idén som sneglade mot brittiska Man Booker-priset vars långa och korta nomineringslistor väcker internationellt intresse.
Men om Augustpriset ska skapa eller belöna bästsäljare, överraska eller bekräfta, är fortfarande en öppen fråga i praktiken.
Juryns val i de tre kategorierna är förstås den styrande förutsättningen, men det har genom åren ofta gått att förutse vinnarna som slutligen röstas fram av den hemliga 21-hövdade elektorsgruppen av bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker. Vinnartiteln brukar ibland kallas mest lättsålda istället för bästa skönlitterära bok. Eller snarare storförlagens bästa breda roman.
Men då och då skräller det till, som när förra årets skönlitterära respektive facklitterära vinnare blev Lina Wolffs ”De polyglotta älskarna” och Nina Burtons essäberättelse om Erasmus av Rotterdam. Inga insmickrande julklappstips, alls.
Barn- och ungdomsboklistan i år kännetecknas av kontrollerad pessimism och domineras av bilderböcker – men ungdomsböckerna har oftast vunnit ändå. Här finns modern konst om äldre konst, som ”Fågeln i mig flyger vart den vill” av Sara Lundberg som handlar om konstnären Berta Hansson, och roligt nog en novellsamling, Elin Nilssons, ”Anrop från inre rymden”.
Klimatkrisen och döden ryms i ”Om dagen tar slut” av Lisa Hyder och Per Gustavsson, men listans enda ungdomsbok, Johanna Nilssons ”För att väcka hon som drömmer”, aktualiserar det gamla kravet på två kategorier för unga. Och notering i kanten: vart tog Anna Höglund och Eva Sussos filosofiska svindelbok ”Alla frågar sig varför” vägen? Och Barbro Lindgrens/Anna Höglunds ”Titta Hamlet”?
Facklistan förgylls av biografier över poetiska och journalistiska pionjärer som Karin Boye av Johan Svedjedal och Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Samt Sven Olov Karlssons reportage ”Brandvakten” om den största elden i landet 2014 och vad den avslöjade om det nya riket, och Per Wirténs vemodiga frågor från tåget genom Europa, ”Är vi framme snart?”.
Men skulle framtiden luta sig över facklistan från 2017 skulle man uppfatta att vi inte verkade särskilt oroliga över den värld vi levde i. Jag saknar fler starka analyser av samtidens politiska läge.
Visserligen kan Hédi Frieds encyklopedi om avgrunden, ”Frågor jag fått om förintelsen”, sorgset noteras som en för var dag tyngre titel, men den borde ha flankerats av till exempel Gellert Tamas (”Det svenska hatet”), Mattias Gardell/Heléne Lööw (”Den ensamme terroristen”) eller Åsa Erlandssons bok om skolattacken i Trollhättan (”Det som aldrig fick ske”).
Men istället för politisk analysskärpa fick vi flyktbeteenden i ”Nära fåglar” av Roine Magnusson och Åsa och Mats Ottosson. Vad är det med svenskar och deras fåglar? Det undrar den här boken också, och alla dessa ornitologiska praktverk på listan genom åren understryker att det behövs två fackkategorier. Det är orimligt att ställa samtidspolitik mot talgoxar.