2006: Folkpartiets (numera Liberalerna) riksdagsledamot Cecilia Wikström väcker frågan om en ”gemensam litterär bas” – en kanon – för att understryka betydelsen av traditionell bildning i den svenska skolan.

”En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion”, föreslog hon.

2011: Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) berättar att han under semestern läst inte mindre än fyra deckare av Camilla Läckberg. En debatt utbryter där bildningsförakt och litteratursnobbism står mot varandra.

2012: Kulturjournalisten Jan Gradvall håller ett seminarium om vikten av bildning för Utbildningsradion och citerar en icke-namngiven fransk affärsman:

”I Paris drar affärsmännen lott för att slippa äta lunch med svenskar. Ingen vill äta lunch med svenska affärsmän eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf, ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion. ” Citatet plockas upp flertalet gånger i artiklar om bildning och den svenska bristen på densamma.

2013: Folkpartiet släpper idén om kanon med hänvisning till att man inte ville ”nedvärdera lärarnas kompetens”. Samma år plockar Kristdemokraterna upp idén igen i form av en klassikerlista för att motverka ”språklig utarmning och historielöshet”. Listan skulle sammanställas av Skolverket och litteraturvetare.

2013: Danmark har haft en litteraturkanon sedan 2004. Nästan tio år efter införandet konstaterar danska lärarförbundet att listan på fjorton danska författare inte används fullt ut. Dessutom kritiseras listan för att vara mansdominerad och nationalistisk, rapporterar Sveriges Radio.

2017: Ebba Busch Thor (KD) lyckas inte namnge de tre klassiker som hon överraskas med i Aktuellt och debatten om bildningsföraktet tar fart igen.