Bokrecension: ”Gå gick gått” av Jenny Erpenbeck

Publicerad

Den prisbelönta tyska författaren Jenny Erpenbeck är tillbaka med en ny roman. Den här gången om en pensionerad professor som lär känna tre asylsökande flyktingar i Berlin. ”En roman om vad en människa måste göra för att åtminstone inte behöva skämmas för sig själv”, menar Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles.

”Gå gick gått” – titeln på Jenny Erpenbecks roman (översatt av Ulrika Wallenström) signalerar att hon åter skriver om det förflutna för att beskriva framtiden. Hon växte upp i det gamla DDR, Östtyskland, och brukar säga att hennes skrivande började med murens fall: i den förlusten som kändes både skamlig och värdefull.

Och hennes romans huvudgestalt, den pensionerade professorn Richard, är typisk: han hade sitt liv i gamla Öst, han känner sig fortfarande omodern inför storebror, det coola, marknadstroende Väst. Han vet lite grann om hur det känns att förlora fästpunkter. Och han var professor i antikens historia – han förstår historiens bråddjup och den stora ensamheten om ingen bryr sig om den.

När han börjar besöka de asylsökande männen som inhysts i ett utrangerat äldreboende och skriver ner deras livsberättelser vill han först förtvivlat komma till ”de trevliga svarens land” – de verkliga svaren är så mörka, så fulla av lakoniskt beskriven utsatthet.

Men han blir alltmera medmänniska och vittne som betraktar hur hans samhälle beter sig mot människor idag.

För samtidigt som det är en sorgsen historia om ensamhet och att vara osynlig – är det också en uppgörelse med Tyskland.

Men hos Erpenbeck spökar inte Hitler och förintelsen utan benämns. När en äldre dam är rädd för en flykting på grund av hans hudfärg ursäktar hennes dotter med att hon tillhör en annan generation, och då brister det för Richard: det är ”den förbannade nazistuppfostran”.

Det pekar ut hur rädsla och rasism skapas, inte är naturgivna, och att säga det är inte en direktbiljett till de trevliga svarens land. Men det är att få syn på sig själv och sin värld, och det är en befrielse.

Boken skrevs 2015, när Europa, Sverige och Tyskland särskilt, bars fram av en våg av volontärer och frivilligkrafter, när Angela Merkels ord , ”Vi klarar det”, blev bevingade uppåtströmmar och de stängda gränserna hade en glipa öppen och ingen sa ”volymer” om människor utan att skämmas.

Så Richard kan fortfarande mest skämmas över hur långsamt och byråkratiskt hans Europa är, hur det står moment 22 och Kafka över alla beslut.

Skulle Erpenbeck ha skrivit den här boken nu tror jag hon skulle ha låtit Richard vara mer förtvivlad.

För faktiskt är det här en bok som gör en upprymd, trots att den innehåller så mycket lidande och sorg: det är en roman om vad en människa måste göra för att åtminstone inte behöva skämmas för sig själv.

Det är också en historia om en generationstypisk manlighet – att alla flyktingarna är män och att Richard hade fru och älskarinna på ett väldigt 1900-talsroman-manligt sätt gjorde mig först perplex. Alltså, varför?

Men jag tror att Erpenbeck med det understryker alla förluster i en människas liv. Precis som titelns verbformer ”Gå gick gått”, som kommer från tyskundervisningen de asylsökande männen måste delta i för att få en röst, blir ett verktyg för förlorare. De lär sig bara att uttrycka vad som har hänt, inte vad som ska hända eller kan hända.

Romanen skapar aktiva verb för en annan framtid. Kommer att gå.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer