Han Kang skriver in sig i Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs litterära tradition, menar Ulrika Milles. Foto: TT/SVT

Brutalt vacker skildring av nationellt trauma

Publicerad

I våras mottog Han Kang Man Booker International Prize för romanen ”The Vegetarian”. Nu debuterar den sydkoreanska författaren i svensk översättning med ”Levande och döda”. Kulturnyheternas Ulrika Milles grips av en omtumlande och vacker trauma-skildring.

Om man förenklar grovt det så finns det två sätt att berätta om ett trauma. Det ena är att förklara bakgrunden och omständigheterna innan man långsamt närmar sig smärtcentrum. Man ger datum, plats, personer, bakgrund, väderlek. Detaljen.

Det andra är att direkt springa mot det värsta för att all fördröjning är en värre plåga. Omvägar som bara ökar skräcken och liksom förnyar den. Nära det mer barnsligt tillitsfulla, för det är en hjälplös röst som talar då i förhoppningen om att få stöd utan argument eller förklaring: jag är rädd! De dog! Känslan.

Och så arbetar den sydkoreanska författaren Han Kang i sin hemska, vackra svenska debut ”Levande och döda” (översatt av Eva Johansson) – direkt på det värsta.

Romanen inleds med bara några meningar innan vi kliver in i det provisoriska bårhuset där kropparna ligger på hög i väntan på att kanske kunna identifieras. Och den 15-åriga pojke som för ordet kommer snart att ligga bland de andra kropparna.

Det är kropparna efter ungdomar, högstadiebarn i vissa fall med tunna armar och korta frisyrer som var moderna då, som lastats av som sopor av militär som beordrats skjuta alla demonstranter som protesterade mot den nya regimen.

En regim som hade brutit sönder demokratin ett steg till, infört krigslagar, stängt universitet, förbjudit politisk aktivitet och pressfrihet.

Ett legitimt uppror där studenter gick ut på gatorna med hemgjorda banderoller under några majdagar 1980, och ingen kunde drömma om att de skulle huggas ner med bajonetter, skjutas med händerna i luften, köras över.

Åratal efteråt har den här massakern varit omöjlig att prata om i Sydkorea, det var länge straffbart att ifrågasätta maktens siffror. Söker man på Wikipedia idag står det dämpat  om att  200 människor ”påstås” ha dödats, och landets president är dotter till diktatorn som mördades i en kupp strax före massakern. Det förflutna är mycket nära.

Förlaget placerar Han Kang i vitryska journalisten och Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs tradition, som hon litterärt frilagt människors liv i Sovjetunionen genom att komponera deras ord och minnen, skriver Han Kang fram ett nationellt trauma som fortfarande påverkar människor och formar samhället. Ett samhälle som dödar sina egna barn blir sig aldrig mer likt. Det blir först och främst tyst.

Hon gör detta genom att vara brutal, skriva fram stanken, köttsåren, hur de unga döda ansiktena blev så vita när de skjuts sönder att deras anhöriga får känslan att de kanske aldrig har funnits.

Hon skriver fram tortyr, förföljelse, rädsla för att bli sådan som makten vill att man ska vara. En tom docka. Kanske var all kärlek inbillning, kanske fanns aldrig barnen, föräldrarna, de fria orden som censuren raderar, drömmarna, andetagen?

Men hon använder också tiden för att visa hur allt bryts sönder, nu och då är inflätat på ett både perverst och mänskligt sätt: den 15-åriga pojken i början, bland kropparna, han som sveper och tvättar, kommer själv att bli en av de där kropparna, och hans röst förändras. Hans mamma hör den, hans syskon, hans lärares dotter (som är författaren) men vem mera? Liknade han inte bara en i mängden? När blir man ett minne?

Han Kang har en poetisk stil där de dödas själar är lika närvarande som de levandes, men vad händer med själen hos dem som slutat leva?

För lidandet tar inte slut. Han Kang skriver om hur trauman lever kvar, ibland i generationer, och kan förstena så mycket liv. Hon skriver om skammen att äta för en överlevare, att ha en kropp med behov i en värld där lik och slaktade kroppar också finns, att världen står där den står med alla gatlyktor och tvättmaskiner som om inget hänt fast tiden stannat.

Gripande är ett svårt ord, lite sött och violett, som om man konsumerade en skildring för att föras bort. Men jag tror det är närmast ändå. Den här romanen är, förutom språkligt oerhört säker (bara att välja ordet ”nobel” för hur en lindad och gravsatt kropp blir värdesatt av den omsorg som visas den) djupt gripande. Det var länge sedan jag läste om så mycket kärlek.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer