Sandra Stiskalo läser tredje delen i Neapelsviten – ”Den som stannar, den som går”. Foto: Norstedts/Don Titelman

Recension: Moraliskt utmanande i ”Den som stannar, den som går”

Publicerad

Elena Ferrante gör tydligt att offret aldrig får skuldbeläggas för sitt eget förtryck men för den sakens skull inte behöver vara oförarglig. Kulturnyheternas Sandra Stiskalo skriver om varför ”Den som stannar, den som går” är moraliskt utmanande.

”Om det är något som homonormativiteten avslöjar är det det bekymmersamma faktum att du kan vara viktimiserad och på intet vis radikal.” Så skriver Maggie Nelson i förra årets kanske mest intelligenta bok – Argonauterna. Maggie Nelson planterar med sin teoretiska och poetiska essä ett djärvt tankefrö om vad det innebär att vara offer för en struktur. Elena Ferrante vattnar och göder detta frö till en lummig trädgård.

Neapelkvartetten har hyllats och omtalats för skildringen av kvinnlig vänskap. Ett angeläget och rafflande tema. Skildringen av offer och förtryck gör minst lika stort intryck. Den senaste delen ”Den som stannar, den som går” får läsarens sympatier att växla väldigt, än fördömer jag karaktärerna, än ömmar jag för dem.

Elena har i ”Den som stannar, den som går” gett ut sin första roman och har stor framgång med den. Hon gifter sig med den unga professorn Pietro, lämnar Neapel för Florens och klassresan är ett faktum. I Florens kommer hon i kontakt med den feministiska rörelsen och blir hemmafru med ambitionen att fortsätta skriva.

Hemma i Neapel får de tunga arbetspassen och de sexuella trakasserierna på charkuterifabriken, den ensamma vårdnaden om sonen och klasskampen Lila att bryta samman. Hon är på botten, den som förlorat mest på alla strukturer och förtryck. Den enda hon litar på i sin förtvivlan är Elena.

När hon återhämtat sig flyttar hon tillbaka till det våldsbejakande kvarteret där allt började. Tillfrisknandet återuppväcker också hennes spydighet. När hon pratar med Elena är hon kall eller ironisk: ”det är du som har pluggat, det är du som vet hur böcker ska vara” säger hon hånfullt då Elena kört fast i skrivandet.

Sarkasmen visar hos Lila sitt rätta ansikte – som det sårade hjärtats försvar.

Elena å sin sida blir grälsjuk av tristess och äktenskapliga plikter. Hon blir outhärdlig och sparkar i den enda möjliga riktningen, neråt, och där finns barnen som är enkla syndabockar. Hennes intelligenta och upplysta make Pietro förvägrar henne självförverkligande på ett helt subtilt och äktenskapligt ogripbart sätt.

Lila och Elena framstår i ”Den som stannar, den som går” båda som offer för en hårdnackad patriarkal struktur, båda är de medvetna om den och både upprätthåller de den. Att det är möjligt är en lika provocerande som gammal insikt.

Neapelkvartetten är ett moraliskt utmanande romanbygge. Inte främst för att Elena Ferrante visar att offret kan vara elak utan för att sviten beskriver det olämpliga och därtill frammanar det hos läsaren.

Ett av de tabun som skildras är tvivlet på känslorna inför sina barn. Elena känner det. Lila likaså. Hennes son Gennaro utvecklas inte som hon vill, han börjar säga fula ord till henne. När Lila inte kan somna om trots att hon är trött tänder hon lampan och ser på sin son. ”Jag tycker mycket om honom, tänkte Lila, men tycker jag mycket om honom som han är?”

Elena Ferrante skriver också om att njuta mot sin vilja. I ”Den som stannar, den som går” erkänner Elena att hon som 15-åring blev motvilligt upphetsad då den tre gånger äldre journalisten och poeten Donato Sarratore besöker henne i tältsängen på sommarön Ischia. I ett årtionde har hon äcklats av sin egen njutning men så förlåter hon sig själv – och börjar bejaka det hon inte försvarar.

Men den största moraliska utmaningen står skildringen av Lila för. Lila har ordets och tankens makt. Hon kan vända på allt. I den andra delen, ”Hennes nya namn”, gör hon sin make Stefano ständigt till åtlöje med hjälp av sin snillrikhet men får det att se ut som om felet var hans eget. Hon går i snäv kjol och målade läppar till sin före detta fästmans kafé, för njutningen i att bryta mot en oskriven regels skull. ”När männen såg på henne studsade de till som om de blivit förolämpade”. Stefano tål inte Lilas sätt och slagen haglar över henne.

Elena Ferrante är så skicklig på att beskriva Lilas manipulativa sätt att jag som läsare ertappar mig själv med den avskyvärda tanken ”hon förtjänar det”. Läsarens moral och förmåga att hålla analys och inlevelse isär utmanas smärtsamt och rejält.

Maggie Nelson visade med Argonauterna att bara för att man är normbrytande i ett avseende betyder det inte att man är radikal. På ett lika övertygande sätt visar Elena Ferrante att bara för att offret aldrig får skuldbeläggas för sitt eget förtryck behöver hen inte vara oförarglig.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer