Foto: Norstedts & TT

Bokrecension: Agnes Lidbeck – Gå förlorad

Publicerad

För lite drygt två år sedan slog Agnes Lidbeck igenom med debutromanen Finna sig. Nu kommer den sista delen av en löst sammanhållen trilogi, Gå förlorad. ”Lidbeck skriver igen om människor som aldrig känner men alltid värderar”, skriver Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles i sin recension.

Gå förlorad är en existentiell skräckroman som utspelar sig i köket nära en spis. Det kunde vara en folksaga, med elden och skorstenen som hot och utväg, eller en samtidssatir med surdegsbak och stekyta på avhåningslistan, men det är något annat, mycket farligare.

Alla vet förhistorien vid det här laget: Agnes Lidbeck kom som en succédebutant med den hyllade Finna sig, skildringen av den moderna Annas liv, priser och hyllningar  följdes av andra romanen Förlåten, om systrarna som ska tömma barndomens sommarhus efter faderns död, och så den centrallyriska diktsamlingen Ur som rörde sig kring arv och familjeband. Och nu fullbordas romantriptyken med Gå förlorad.

Det var en blixtsnabb erövring: Agnes Lidbeck har som få bidragit till en både ny- och avromantisering av författarrollen: hon skriver en timme efter heltidsjobb och familjeplikter, men måste skriva för att inte gå under.

Mönstret i offentlighetens osynliga dramaturgi är att sådan framgång måste följas av ett fall. För att Lidbecks  författarröst börjat kännas överutnyttjad i en offentlighet som kräver personliga offer, där litteraturen domineras av autofiktion med riktiga liv som materia, och där har Lidbeck hela tiden satt upp en stopphand av integritet.

Jag tror att vi var många som öppnade Gå förlorad beredda att konstatera ett upprepat trick. Den rationella, kontrollerade strama prosan som berättar om det moderna predikamentet att leva mellan självförverkligandets narcissism och arvet från dem som gått före oss. Samhällets rörelser i våra liv. Tvingande kollektiva föreställningar om kön, begär, omsorg. Vår fångenskap i bilden av oss själva.

Min misstanke kommer på skam (vilket kunde vara en romantitel av Agnes Lidbeck) för romanen om Anders och Kristina, berättad, med ett sekundkort undantag,  ur hans perspektiv, är en existentiell skräckberättelse som andas 40-talets existentialism med Camus Främlingen och Sartres Äcklet som stjärnbilder. Det har alltså gjorts förr, men det har inte gjorts nu och det är storartat.

Det är inte en roman att ”tycka om” eller njuta av, den är smärtsam för att Lidbecks blick är kall, nästan hånfull, och det är konststycket i mina ögon: hur den är skriven med samma stil och samma röst som tillvaron den avtäcker. Som Anders är instängd i bilden av sig själv är romanens värld placerad som bakom glas. Vi ser andra människor men kan inte röra vid varandra. Den säger något avgörande om hur medelklassen här och nu i vår förskonade del av världen, lever oegentliga liv fulla av förställning och meningsförlust. Hur det långsamt dödar allt som är viktigt, gör livet till en kuliss. Det finns ingen väg ut. Lidbeck skriver igen om människor som aldrig känner men alltid värderar.

Anders är en modern man. Make till Kristina, far till Anna,  surdegsbakande, fokuserad på jämställdhet, hämta/lämna som ett självömkande mantra av pliktuppfyllelse. Han är också psykolog som har sin mottagning hos  mamma Gunnel – infernalistisk porträtterad som förljugen klassresenär som nu trampar neråt,  på Kristina som inte duger men är ”beundransvärd”. Modersporträttet är, fast det förekommer sparsamt, en nyckel till berättelsen som ändå inte tillåts låsa upp någonting. Freud skulle försöka låta bli att le, självbekännelsestämplade föregångare som Kerstin Thorvall skulle känna igen sina hoods av mammaskuggor.

Gå förlorad är en skildring av en man som inte tar ansvar för sitt liv. Anders förkroppsligar tidens konflikter kallt och inbilskt och samtidigt hjälplöst. ”Han är förvånad över den där sprickan i henne, han tror den tyder på något i samhället.”

På ytan en roman om ett modernt förhållande, i sitt absoluta gehör för vardagens triviala repliker släkt med Helena von Zweigbergks  skilsmässodrama Under vulkanen, i gestaltningen av en man utan egenskaper ett syskon till Johan Klings eller Jonas Karlsson ensamma män. Men Agnes Lidbecks särmärke är att det hjärtskärande hos gestalterna skurits bort, här finns ingen tröst i det mänskligt ofullkomliga, inget skymningsljus som inte redan är genomskådat som instagramtrash. Det är det Lidbeck gör: berättar om förlorade liv med en röst som är likadan. Det gör att hon med möda kan läsas som en moralist men hennes konstruerade roman är mer skoningslös än så.

Anders, Anders! vill man ropa när våldet oväntat bryter ut, så trivialt, så upprepat. Livet som att återvinna, städa, drömma, rensa, minnas förbyts i liv som slås sönder när ingen ser. För egentligen är ”han inte sådan”, egentligen är allt annorlunda.

Man vill ropa igen, med poeten Rilkes ord, ”Du måste förändra ditt liv”. Men Anders hör inte och katastrofen rör sig lojt och vardagligt vidare och dottern Anna växer upp.

Snart blir hon huvudperson i en roman av Agnes Lidbeck som på tunnpressad retrospektiv prosa (där det värsta plötsligt redan hänt)  skriver gobelänger om människor (romanerna gör alltid bågar över flera generationer) som förlorar meningen i sina liv. Ett beundransvärt konststycke. Det  handlar om oss.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer