Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Hör litteraturkritiker Per Andersson om Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. Foto: Joel Nilsson/ Polaris

Bokrecension: Faktafel sänker Kajsa Ekis Ekmans kritik av transrörelsen

Uppdaterad
Publicerad
ANALYS ·

Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens inleds lovande men rasar ihop på grund av att författaren på några bärande punkter bygger sin sak på felaktiga bevis, menar Kulturnyheternas kritiker Per Andersson.

Per Andersson

Kritiker

Jag håller med Kajsa Ekis Ekman i utgångspunkterna. Jag tycker verkligen att den skenande idén att fysiskt kön är en social konstruktion förtjänar en hårdhänt granskning.

Jag tycker verkligen uppslutningen från politiker och myndigheter kring denna på många sätt aparta idé förtjänar att ifrågasättas. Och jag tycker att ökningen av könsdysforidiagnoser och könskorrigerande behandlingar på omyndiga patienter förtjänar en fortsatt kritisk debatt. 

Men tyvärr har Ekman inte skrivit en bok som gör allt detta viktiga på ett bra sätt. 

Bäst är hon när hon angriper tesen att kön är socialt konstruerat, en idé som fördes fram av den amerikanska akademikern Judith Butler i boken Genustrubbel 1990.

Tesen har sedan dess spritt sig genom akademisk feminism och populariserats i kamplysten queer- och transfeminism. Nu ställer denna teori enligt Ekman till med katastrofal skada i feminismens själva hjärta, i den konkreta politiska kampen för jämställdhet.

Här pekar Ekman på allvarliga följder av det hon utnämner till ”den nya synen på kön”. Hur ska det vara möjligt att kartlägga ojämställdhet – när blotta användandet av begreppet kvinna möts av förbittrat motstånd eller hånfullt avfärdande?

När könets realitet undergrävs sker på märkligt sätt en förskjutning mot att betrakta könsrollerna som mera verkliga. Kön är vad man själv vill se sig som – och alltför ofta används mossiga stereotyper som måttstock (vill barnet behaga eller hävda sig, leka med dockor eller bilar). 

Ekman försvarar en klassisk feministisk analys: könet är natur men det säger bara något om hur fortplantningen fungerar, allt annat är kultur och politik. Naturen säger inget om vem som ska ha högre lön och vem som ska sköta det obetalda hemarbetet. Det tycker jag hon gör helt rätt i, men jag tror hon kunnat göra det utan att ge transrörelsen en så central roll i dramat. 

I helheten, den stora linjen i boken, skulle jag vilja påstå att Ekman helt enkelt hamnar fel. Hon argumenterar för att alltihop – destabiliseringen av könskategorierna, retoriken kring begreppet könsidentitet, transrevolutionen, vård- och läkemedelskapitalismen – att allt detta ingår i en patriarkatets motoffensiv mot kvinnokampens segrar.

Kvinnan ska pressas tillbaka och det ska göras genom ett utraderande av kvinnan som kategori, som socialt och politiskt subjekt. Här menar jag att Ekman i sin strävan att följa den marxistiska ritningen bygger en alltför stor konstruktion av alltför disparata delar. 

Med transrörelsen som oförstående verktyg förs ett språkligt krig mot kvinnan, menar Ekman och fortsätter: ”Detta krig är inte resultatet av någon medveten sammansvärjning – det är en organisk process som återställer förlorad makt.” 

Patriarkatet agerar alltså på övergripande autopilot för att återställa sin makt. Argument för den tolkningen? Ja, det är så det ter sig för Ekman, då löser hennes politiska ekvation ut sig. 

Min allvarligaste invändning mot Ekmans bok är dock att den är opålitlig i sakframställningen. Hon är så uppfylld av den stora berättelse hon ser, att hon blundar för vissa motstridiga fakta, ger missvisande beskrivningar av andra och använder förlegade citat när de aktuella inte ger rätt effekt. 

Ekman hävdar bland annat att diagnosen könsinkongruens i barndomen har “huvudfokus” på könsroller, som val av lekar och leksaker. WHO:s diagnosmanual, som används i hela världen, skulle enligt Ekman hävda att transtillståndet framför allt ”handlar om att inte bete sig i enlighet med könsrollen”. 

Detta stämmer inte. WHO listar ett antal kriterier för tillståndet. Sist i raden står beteenden som är typiska för det andra könet. Men det betonas särskilt att enbart detta inte är grund för diagnosen. 

Detta kan inte kallas “huvudfokus” på könsrollsbeteenden. Inte alls. En sådan upptäckt urholkar mitt förtroende för hela boken. 

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.