Författaren Maja Lundgren är aktuell med nya romanen Den skenande planeten. En munter läsning om en avlägsen framtid enligt Kulturnyheternas litteraturkritiker. Foto: Emma-Sofia Olsson/TT

Bokrecension: ”Lundgren speglar vår egen dåraktiga tid”

Uppdaterad
Publicerad

Efter två romaner som utspelade sig i ett nutida Stockholm bland mediefolk och vänsterintellektuella placerar Maja Lundgren sin nya berättelse i en avlägsen framtid. Nu är det 2300-tal, fjärde världskriget är över, och överallt, på smycken, kläder och väggar syns en överstruken femma: Inte ett krig till!

Till den fredstörstande världen kommer en besökare från en paradisisk planet dit en folkspillra från jorden en gång migrerat. Hon heter Ki och kommer för att hålla ett fredstal, men, visar det sig, uppdraget rymmer mer än så: Det är själva den jordiska existensen som står på spel.

”Den skenande planeten” påminner en hel del om Maja Lundgrens andra roman ”Pompeji” från 2001, som blev hennes genombrott. Den utspelade sig år 78, alldeles före det vulkanutbrott som lade staden och dess invånare i aska, och förhöll sig lika vanvördigt till historien som den nya romanen gör till framtiden.

Det vill säga: Maja Lundgren kan sin historia, även utopiernas historia, men hon väljer att hantera den som en kortlek, hon blandar och ger, alltid med helt samtida blinkningar åt läsaren och en uppskruvad stil.

Denna gång berättar hon i första person, det är Ki som har ordet och som betraktar jorden nyfiket och förundrat. Hennes förfäder, de som en gång utvandrade, hade med sig berättelser och myter som hon nu känner igen.

Här, på 2300-talet, heter fjärde världskrigets krigsherre Moctezuma, en annan klanledare Vittoria Buonaparte, men ingen av jordens invånare kan historien så som Ki gör, de kommer inte ihåg aztekerna eller Napoleon och vet inte var namnen kommer från. De har överlåtit sin förmåga att minnas till datorchips som förvandlar ett överflöd av information till obegripligt brus.

Maja Lundgren vet förstås att framtidsvisioner inte bara förstorar delar av samtiden utan också bygger på det förflutna. Hon återanvänder även andra dystopiska teman, som att barnalstring i framtiden sker på konstgjord väg, frikopplat från sexualitet.

Den skenande planeten befinner sig som en gång Pompeji på avgrundens rand, Lundgrens berättelse är både spegel för vår egen dåraktiga tid och en lek med byggstenar ur historiens och litteraturens rika förråd.

Det gör hennes skildring mer munter än mörk, i hennes framtid finns inget klimathot, migrationsströmmarna har sinat, krigen är över, och startar ett nytt finns alltid rymdens oändlighet, åtminstone för den som en gång utvandrat i tid och bara man kommer till rätta med space lag.

Det finns inte mycket att oroa sig över, och det är en invändning om man är ute efter fördjupning och eftertanke. Men den som hellre dansar vilt på avgrundens rand än tittar ned i den har oavbrutet roligt på Maja Lundgrens skenande planet.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.