Formeln “Vad jag pratar om när jag pratar om X” är bra sliten – men i titeln till Seher Yilmaz bok om rasism är den rätt ändamålsenlig. Den svenska debatten behöver akut utveckla ett språk för att tala om rasism och om de människor som drabbas av den. Att bidra till grunden för en sådan debatt är mångfaldskonsulten Seher Yilmaz uttalade ambition med boken.
Det är en användbar bok, ganska fri från det akademiska fikonspråk som alltför ofta tynger och sluter samtalet om rasism. Yilmaz skriver konkret, med fäste i egna erfarenheter: uppvuxen i betongen i Lund med flyktingföräldrar, svindlande klass- och rasresa till den vita akademiska medelklassen och samhällets maktsfärer, den tålamodsprövande yrkeserfarenheten som mångfaldskonsult i svenska organisationer som är i förnekelsefasen när det gäller rasismens realitet och verkningar.
Hon ger en sammanfattning av kritiken mot det som kallas färgblind antirasism, och hur den kommit att prägla det svenska samhällets funktioner. Statistiken som förs över olika grader av invandrarbakgrund men som inte beskriver en inhemsk befolkning med olika hudfärg; den envisa tron att det är bättre att tala om etnisk tillhörighet än om ras eller hudfärg vilket förstärker uppfattningen om icke-vita som icke-svenska; den förlamande bristen på vedertagna ord för att beskriva kategorierna i ett rasistiskt system. Allt detta gör det inte lättare att benämna och bekämpa rasismen, snarare nästintill omöjligt.
Det går att beskriva människor som bruna, svarta, vita – då kommer vi åtminstone en bit på vägen. Det går också, påpekar Yilmaz, att på ett anständigt sätt föra statistik över sådana ras/hudfärgs-kategorier – om man gör det i form av en frivillig, anonym självskattning. Många länder gör det, Sverige står rätt ensamt i sin tvärvägran att titta på hur ras/hudfärg påverkar medborgares liv och möjligheter.
Det svåra begreppet ras har i det närmaste fördrivits ur det svenska offentliga samtalet, men allt fler av oss inser allt tydligare att det lämnat ett hål av stumhet efter sig. Det är en länk som behövs i analysen och resonemangen: ser vi ingenting som ras är det nära nog omöjligt att se något som rasism.
Yilmaz gör iakttagelsen att rasbegreppet är släkt med genusbegreppet; trots att det inte refererar till någon påtaglig verklighet äger det en social realitet och har högst påtagliga verkningar. Det tycker jag är en enormt fruktbar tanke som på ett fantastiskt sätt löser upp den hårda knuten kring rasbegreppet.
Några andra saker är jag mera skeptisk till.
För det första att Yilmaz tenderar att beskriva antirasismen som ett vänsterprojekt. Mycket för att hon i sin egen biografi har klass- och raserfarenheten tätt sammanvävd (och rätt ofta tycks det vara klasserfarenheten som svider mest), och för att hon i sin framställning ständigt graviterar mot en samhällssyn baserad i en klassanalys. Det finns andra sätt att vara antirasist. När vi nu ska se till att utveckla en samtida svensk rasismdebatt tror jag det vore mycket olyckligt om hela analysen och diskursen cementeras som en vänsterfråga.
För det andra att hon bara intresserar sig för strukturell rasism och avfärdar betydelsen av rasism som åsikt/värdering/känsla. Jag kan visst hålla med om att den strukturella rasismen – den som märkligt nog fortlever ohotad trots att ingen sympatiserar med den – är den som är viktigast att beskriva och begripliggöra i den breda samhällsfåran.
Men att helt lämna rasismen som åsikt/värdering/känsla utanför bilden – tänk hat och hot mot icke-vita i offentligheten, tänk antisemitism – gör att den grund Seher Yilmaz lägger för en nutida svensk rasismdebatt inte riktigt fungerar som just grund.
Till sist: Seher Yilmaz arbetar för närvarande med mångfaldsfrågor på Sveriges Television. Jag har aldrig träffat henne, pratat med henne eller deltagit i någon verksamhet hon lett.