För sex år sen sjösatte Linköpings stad sitt nya bostadsprojekt. På åkermark i den västra delen av staden har en rad byggherrar fått mer eller mindre fria händer att blanda villor, radhus och lägenheter.

Minst tio tusen nya bostäder ska det bli. Nu är tusen stycken färdigbyggda och ska visas upp på bomässan som invigs i helgen.

– Jag kan tänka mig att man efteråt kommer se på Vallastaden som att ”det här var bomässan när man tänkte på odling, autenticitet, gemenskap och småskalighet.” Under andra hälften av 1900-talet har Sverige präglats av ett storskaligt byggande som domineras av ett fåtal stora byggherrar som bygger stora monotona bostadsområden. Vallastaden är ett tydligt initiativ att bryta mot det, säger Julia Svensson, chefredaktör för tidskriften Arkitektur, till Kulturnyheterna.

”Bomässor milstolpe”

Bomässorna dyker upp i landet då och då. Några kanske minns 50-talets ”H55” i Helsingborg – eller BO01 i Malmö i början av 2000-talet. Traditionen att låta allmänheten ta del av det senaste inom byggnadskonsten sträcker sig långt tillbaka i tiden.

– Redan på 1800- och 1900-talet skapade man stora mässor i London och Paris, men också i Stockholm. Dit fick länder komma och visa upp sina tekniska framsteg. Man kan säga att bomässorna är en följdverkning av det här. En bomässa blir ofta något som man refererar till, som en milstolpe, säger Julia Svensson.

”Inget system för sociala bostäder”

Kvartersnamn som ”Innovationen” och ”Integrationen” skvallrar om hur Vallastaden vill uppfattas. Men frågan är om det faktiskt blir ett område för alla.

– Vad man inte har tänkt på är att det finns en växande grupp människor som inte kommer in på bostadsmarknaden i dag. Det är ett genomgripande stort problem i Sverige. Det handlar om att hyresköerna är för långa och att nybyggda bostadsrätter blir för dyra. Det finns inget system för sociala bostäder. Det är en fråga som våra politiker är lite allergiska mot – de vill inte ta i den, säger Julia Svensson.