Henrik Bromanders nya roman Högspänning handlar om en lärare som drabbas av elallergi. Foto: TT

Recension: Högspänning av Henrik Bromander

Uppdaterad
Publicerad

Henrik Bromander är en av de senaste årens mest uppmärksammade författare. Hans trilogi om manlighet avslutades förra året med romanen Bara en kram. Nu kommer hans nya bok: Högspänning. Ulrika Milles rekommenderar den till alla som lever i vår tid.

Vissa sjukdomar står lägre i kurs än andra. En del är till och med så stigmatiserande att den som drabbats kan lida lika mycket av omgivningens dom, som av själva sjukdomen. Det kan handla om psykisk sjukdom eller könssjukdomar som historiskt värderats efter rådande köns- och klassordning. Men det kan också handla om moderna sjukdomar som samtiden försöker förtränga genom att isolera och stämpla den som plågas av dem – oftast kvinnor.

Tänk på kvicksilverförgiftning från amalgamfyllningar, fibromyalgi (som nu blivit en erkänd diagnos) eller elallergi – som placerats på samtidsmuseet för nyligen passerade vanföreställningar vi skrattar åt. Frågan är vem som skrattar sist.

Det undrar i alla fall svenskläraren Lotta, som sedan 1996 jobbar på Hvitfeldska gymnasiet i Göteborg, i Henrik Bromanders fjärde roman ”Högspänning”, den första efter den profetiska och uppmärksammade trilogin om modern maskulinitet. Nu glider han iväg i ett helt nytt spår, fast det i grunden handlar om samma sak: Om att bli en förlorare i vår moderna välfärdsstat förrådd av sin kropp.

Nu är huvudpersonen en medelålders kvinna som arbetar i hjärtat av den omdebatterade svenska samhällsförändringen som är dagens skola. Alla som haft med den att göra senaste åren hör ekot av ett samhälle som faller ihop. Lotta är skildrad som en rätt bra svensklärare för alla tider: bildad, krävande och humoristisk. Men inte ens hon kan stå emot de moderna kraven på en människa som arbetar med andra människor i en konkurrensutsatt verksamhet med krympande resurser. Hon får problem med sömnen, huden, orken, allt mer accelererande symptom.

Hon skickas förstås på terapier och coachningar, blir sjukskriven och arbetstränad. En medelålders kvinna i kris: Kan det vara klimakteriet? Själv anser hon att hon drabbats av elöverkänslighet, att hon blir sjuk av den strålning som är vårt samhälles bränsle. Men det är en sjukdom som sedan 90-talet – då den hade en kort period av acceptans – oftast betraktas som psykosomatisk. Snart är kollegernas hån och den e-sportsuppslukade sonens distans – barnet som lever med el intravenöst –  lika smärtsam som klådan och utmattningen.

 ”Högspänning” är Lottas undersökning av vad som hände och hur det kunde ske, försedd med fördjupande noter som fungerar som falluckor ner till den gemensamma mänskliga källaren av maktförhållanden och drömmar. Hennes undersökning är först skriven i en lakonisk ton där ”man” är subjekt när livet var ganska harmoniskt: ”man” hade ibland en lyckad lektion, ”man” bryggde morgonte och såg fram emot en ny dag. Men så börjar kroppen hetta och rodna och livet blir ett helvete. Och ”man” blir i texten ”vi” och slutligen ett mycket ensamt ”jag”.

Men som oftast hos Bromander osäkras läsarens identifikation genom att huvudpersonen gestaltas som både opålitlig och självgott misantropisk.”Visst, en viss changering har väl skett även med elevunderlaget. På sätt och vis är det som om hela samhället gått bakåt, blivit sämre, och det gäller väl även för våra unga.” Lotta är en sådan person som sätter citationstecken runt ”smarta” i smarta telefoner, och stickar juldräkter till sin katt. Hon ligger farligt nära klichén galen kattkvinna. Ska vi tro på henne?

Henrik Bromander skriver om mycket ensamma människors väg mot den totala upplösningen – egentligen lite gammaldags moraliteter med absolut gehör för samtiden och samhällskroppen. Man kan pröva att läsa ”Högspänning” som en allegorisk berättelse om ångesten i ett samhälle på väg mot klimatkollaps. Eller som en realistisk berättelse om hur våld föds när lidande inte erkänns, när samhället skriver ut en lojal medborgare ur handlingen.

Skildringen av Lottas lidande är lika gastkramande att läsa som Bromanders berättelser om unga män och anabola steroider, om hat, kroppen som ett straff och en möjlighet till förvandling. Men förvandling stavas ofta våld och också berättelsen om en medelålders kvinna leder mot katastrof. Med en bang eller en snyftning.

Just den intrigdrivna delen av Bromanders författarskap tycker jag är mindre intressant, men vägen dit – skarp, känslig, infernalisk –  rekommenderas till alla som lever i vår tid.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.