I måndags tog den nästintill mytomspunna festivalen Burning Man slut för i år. Det årliga veckolånga evenemanget i norra Nevada, där omkring 70 000 människor samlas för att under en vecka bygga en stad, bränna en människofigur i trä och festa, har under sina 30 år kommit att bli en av USA:s största och mest välkända festivaler.

Vandaliserat lyxläger

I sviterna av årets festival har dock debatt uppstått efter att ett så kallat ”lyxläger” blivit förstört av personer som anser att den lyxiösa sortens leverne inte hör hemma i en atmosfär präglad av delaktighet och jämlikhet. Festivalen som under senare år kommit att bli till en kokpunkt för kändiselit, Silicon Valley-miljonärer och internationella jetsetters har, menar kritiker, förlorat sin tidigare peace and love-bejakande själ.

Debatten som följt denna händelse har därför rört upp utspel kring om festivalens fundament undermineras av tillströmningen av en upplevelsetörstande samhällselit. ”Revolution mot rika parasiter” skriver The Telegraph att de vandaliserade krafterna på festivalen syftat till när de rev ett läger uppfört av sonen till en rysk oljemagnat. Andra röster har dock höjts som menar att den sortens sabotage inte borde existera på platsen eftersom festivalens hela mission är att vara ett fredligt och inkluderande evenemang.

Missriktad kritik

Filmaren Michael Rosengren, vars dokumentär ”The Wind Wagon Project” (2014) utspelar sig under festivalen 2012 beskriver festivalen som präglad av just den fredliga och inkluderande tonen och att den inåtriktade kritik som sabotörerna i sin aktion mot festivalens ”rika parasiter” utgör blir missriktad och direkt felaktig i sitt sammanhang.

– Sabotage och den här typen av politiska ställningstaganden tycker jag tycker inte hör dit i denna atmosfär. Det är ytterst dåligt. Det är sabotörerna som sabbar och fördärvar idén med en tillåtande atmosfär att alla är där, i ett icke kommersiellt sammanhang, på samma premisser.

Men samtidigt är Burning Man förankrad i ett klassperspektiv som i sig borde vara det som kritiseras, snarare än andelen superrika deltagare.

– Alla är där på sina egna premisser. Men det är trots allt definitivt en festival med ett visst klassperspektiv. Det är en enorm majoritet av vit, övre medelklass av de som deltar.