En man i byrån (1970)
Under många år vägrade hon att spela låten live, eftersom många trodde att den handlade om en dildo. Men egentligen är den en svarslåt på den amerikanska förlagan If you could put that in a bottle av Billy Meshel, som handlar om att ha en kvinna i en flaska i kylskåpet. Numera sjunger hon den gärna, för ”nuförtiden kan man ju köpa dildo på apoteket”, som hon sa till TV4 i januari. Tur för oss att den fått komma tillbaka i repertoaren, för den är en gamla skolans orkesterpärla som går från komisk elorgel till smäktande stråkar, och med en oemotståndligt dramatisk refräng som Lindfors sjunger med korta, rytmiska stavelser.
Rus (1978)
De som säger att svenska är ett fattigare språk än engelska har inte hört låttexten till Rus, skriven av självaste Peps Persson. Aldrig har väl det svenskaste av det svenska, nämligen helgsuperiet, klätts så väl i ord. Dessutom till ett snabbt, sexigt latinbeat. Mums. Perfekt att dansa till, men förstås svår att spela när man är som bäst salongsdrucken och inte vill påminnas om att ”Mitt hjärta har en frusen inneboende, med pajat självförtroende som inte mår så bra, hon plockar fram allt det jag gömmer och minns allt det jag glömmer och säger att hon är jag”.
En sån karl (1967)
Ordet karl kanske inte har åldrats alldeles väl, visst är det något som får det att vända sig lite i magen? Men vad Lill Lindfors menade när hon sjöng det hörs mer än tydligt. Och för medelklassens millennials och generation z i storstäderna som lärt sig allt de kan om kärlek av genusteoretikern Judith Butler är det något nästan ännu mer spännande och förbjudet över den idag. Tänk att få vältra sig i sådan där rå, binär heterokärlek? Kanske är det därför den seglat upp som karaokefavorit. 60-talssoundet är magiskt, men Agnes Carlssons uppdaterade version från Så mycket bättre visar att låten håller även när den kläs om.
Alltid nåt som får mig att minnas (1967)
Åh, vad man älskar alla dessa svenska covers från 60- och 70-talet, tiden då alla engelska hits skulle få påhittiga översättningar. Jackson med Johnny Cash och June Carter som blev Laxå med Towa Carson, eller Bob Marleys No woman no cry som blev En kvinna en man med Sten & Stanley. Här har Burt Bacharachs Always something there to remind me gjorts om, som så ofta när det gäller Lindfors, till en härligt smäktande bossanova. Och som hon sjunger. Hest, med massor av luft. Från mjuk eftertänksam längtan, till vass, hård desperation.
Mitt lilla fejs (1969)
Är Lill Lindfors i första hand sångerska? Nej – snarare entertainer. Hon berättar, underhåller och spelar upp små scener när hon sjunger. I den här lilla korta biten på 1:28 får hon visa upp sin revy:iga sida när hon sjunger med tydlig diktion i en slags Sudda bort din sura min för vuxna flickor, skriven av Robert Broberg. Men missa för guds skull inte Tage Danielssons version från 1983, om hur ett vinnande dötrist chefsfejs ska se ut – kanske ännu bättre än originalet.