På julafton 1965 publicerade Dagens Nyheter ”Den heliga familjen”, en artikel som var ett frontalangrepp på familjen som institution. Vi lät olika kulturpersoner resonera kring Den Heliga Familjen 2010.

1.Barbro Backbergers julaftonsartikel om familjen 1965, liksom hennes genomskådande skrift Det förkrympta kvinnoidealet från 1966, är rykande akuta och kommer nog att vara det under överskådlig tid. För trots att jämställdheten mellan könen har ökat, det självklart patriarkala har ifrågasatts så hårt att det måste ursäktas och motiveras, och familjekonstellationer förändrats så kraftigt mot nya och fler, visar Backberger genom sin precision i iakttagelse och språk att det rör sig som ytliga förskjutningar.

Grundinställningarna består och omhuldas. En samlevnadsform premieras alltjämt framför andra. Marginaliserade grupper ansluter sig till familjenormen så fort de får chansen. Förväntningarna på vad ett liv är och bör bestå av för att vara fullödigt är förhållandevis intakta, men inte helt. Vissa framsteg mot större frihet och mindre stigmatisering av andra val än de gängse har gjorts sen 1965.

Även när människor inte upplever att äktenskapet eller parbildningen handlar om att juridiskt reglera ägande av varandras pengar, kroppar och själar, söker sig de flesta till dessa former. Är det enbart på grund av automatik och önskan att vara normal, dvs enligt normen?

Möjligen beror beständigheten på något man måste ta i seriöst beaktande. Det kan vara så att upplevelsen av den mest förtroliga dialogen, mötet mellan två människor som vill kunna räkna med varandra, är så stark att det slår ut alla förebud om att parbildning ”inte fungerar”. Längtan efter närhet är en formidabel kraft. Människor anar vad som kommer att göra dem olyckliga men dras dit ändå, för det är där närheten och den förhöjda livskänslan verkar finnas. Eller är det bara inlärt? Kanske inte ändå. Automatiken i normerna bör problematiseras oavbrutet, att åtskilliga föses fram till förutbestämda livsstationer utan att våga fråga sig om det verkligen är vad de vill.

Men att det bara skulle vara socialt normtryck som driver människorna är inte entydigt. Det är en hönan- och äggetsituation. Idealiseras romantiken som leder till parbildning (och ofta barn) därför att familjen är institution och konstruktion eller är den institution för att den svarar mot något bortom det sociala hos människan, eller i alla fall hos väldigt många människor?

2. Den står sig alltför bra som den enda tänkbara och riktigt fullvärdiga livsformen. Men idén om den livslånga monogamin tycks inte längre förhärskande.

Idag är seriemonogamin institutionaliserad, med inslag av otrohet som oftast inte ses som acceptabel eftersom den bryter sönder ”den mest förtroliga dialogen” (se ovan).

Det väsentliga är att familjer och parförhållanden inte bygger på ägande och idéer om rättigheter till varandra, utan på ömsesidigt valda känslor av samhörighet. Ännu viktigare är att ingen samlevnadsform har överhöghet framför andra och att människans frihet uppmuntras högre än hennes konformism.

Staten bör stå helt neutral inför medborgarnas val av samlevnadsformer eller icke samlevnadsformer.

3. Ja. Med smärre modifikationer och undantag för passagen om hemmafruarna.