Mormor Eva-Britt gick bort 2011. Fyra år senare fick Markus Öhrn en inbjudan att göra ett platsspecifikt verk i Santarcangelo teaterfestivalen i Norra Italien. Ett pittoreskt samhälle där Markus Öhrn såg kopior av sin mormor överallt.
Då fick han tanken att hedra sin mormors önskan genom att låta en grupp äldre kvinnor från regionen leva ut sina fantasier. Det blev startskottet för performance-gruppen Azdora, eller matriark löst översatt till svenska.
Under tio dagar levde Azdorarna ut sina inre begär – inom ramen för konstprojektet. Gruppen fortsatte sedan i sin egen rätt. De har slagit sönder bilar, tvättmaskiner, tatuerat folk och gett ut en black metal-skiva. Nu visas deras verk ut på Bonnier konsthall i Stockholm.
Tvingande normer
Markus Öhrns konstnärskap kretsar kring maktförskjutning och samhällets tvingande normer.
– Kärnan är uppgörelsen med kärnfamiljen, den heteronormativa kärnfamiljen, de patriarkala strukturerna som jag är uppväxt i i Tornedalen, säger han.
– Det är där jag står och gräver vore sig jag gör en performance om Josef Fritzell eller jobbar med våld i nära relation, så försöker jag borra in mig i det, fortsätter han Markus Öhrn
Med utställningen ”Requiem för Eva-Britt” vill han hedra sin mormors ord, men också hylla alla därute som bara levt för andra.
Handlar om oss alla
Öhrn valde att inte ha med bilden på sin mormor på utställningen.
– Det handlar verkligen inte bara om min mormor utan om oss alla och speciellt den äldre generationen.
Susan Mackelvie är en av Azdorarna.
– Jag förstod precis vad Markus menade när han berättade om Eva-Britt. Det ringde en klocka och väckte ett begär i mig som jag kanske inte hade tänkt på, berättar hon.
– Alla i min generation har varit där; varit en bra fru, mor och mormor. Då tänker man, ja – jag skulle vilja göra något mer destruktivt, säger hon.
