Péter Esterházy var, vid sidan av Péter Nadás och Imre Kertesz, som gick bort tidigare i år, en av Ungerns tre stora författare. Alla tre var – är! –  också europeiska författare i den meningen att de skriver i skuggan av Europas historia, inte minst det blodiga 1900-talet. Kertesz hade personlig erfarenhet av nazisternas utrotningsläger och den är alltid närvarande i hans verk. Nadás gestaltar hur spåren av olika totalitära regimer dyker upp som kroppslig sjukdom och urbant förfall.

Esterházy närmar sig Europas och Ungerns historia som om den vore ett påhitt. Han använder ett slags montageteknik som pusslar ihop verklighet av andras texter, dolda lån, kända och okända berättelser, inte minst om hans egen släkt, en av Ungerns äldsta och mäktigaste fram till kommunismen, då den förlorade allt utom just sin historia. Han skriver med en ironisk lekfullhet som gör hans romaner lätta och svåra på samma gång. De kräver inlevelse men man måste inte nödvändigtvis lösa hela pusslet. Det finns alltid en enklare läsning.

Ta den lilla berättelsen Protokollen (på svenska 2002) som Esterházy skrev tillsammans med Kertész och som ett svar på dennes dystra berättelse om en resa till Wien som fick avbrytas för att Kertész uppgav för låg summa medhavd valuta vid gränsen mellan Ungern och Österrike. Esterházy gör samma resa, stöter också på patrull vid gränsen, men reagerar helt annorlunda, med skämt och skratt. Till synes alltså en historia om två livshållningar men vid närmare eftertanke också en historia om litteratur, olika stilar och sätt att närma sig samma historia. Till slut finns det inga gränser för hur mycket som går att läsa in i 80 korta sidor!

När en författare dör är hans verk avslutat men samtidigt får det evigt och ständigt nytt liv tack vare sina läsare. Esterházys viktigaste verk är Harmonia Caelestis, en tegelstensroman om – på ett plan – släkten Esterházy, följd av Rättad version, som skrevs sedan Esterházy i säkerhetspolisens arkiv upptäckt att hans far varit angivare. Förr eller senare måste man läsa dem om man vill lära känna Esterházy i grunden, men det går att börja med något lättare men lika mångbottnat, Ingen konst (2010) till exempel. Där finns den värld, familjen, diktaturen och fotbollen, han ständigt och med stor språklig uppfinningsrikedom omskapade till konst.