Liv Strömquist och Gunilla Brodrej är några av kulturrösterna som på senare tid ifrågasatt uppvärderingen av populärkultur, som Melodifestivalen. Foto: TT/Ellinor Collin, Atlas Förlag

Det våras för kulturkonservatismen

ANALYS · Den moderna sanningen om att ”fulkultur” ska tas på allvar har börjat utmanas i offentligheten. Kan det vara så att vi ser en ny vår för kulturkonservatismen? Kulturnyheternas Joachim Sundell upplever en längtan efter kvalitet och fasta värden i samtidens kulturella samtal.

2017 utnämndes till ”högerns 68”. Frågan är om inte 2018 kan vara kulturkonservatismens år? En längtan efter objektiva värden, en återinförd gräns mellan högt och lågt. Jag upplever den iallafall överallt i min närhet.

Känslan uppstår när jag läser Gunilla Brodrejs brutala sågning av Hanna Fahls nya bok om Melodifestivalen. I recensionen går Expressens operakritiker till hårt angrepp inte bara mot Melodifestivalen i allmänhet, utan Fahls gärning i synnerhet.

Hanna Fahl kan ses som spjutspetsen med vilken Melodifestivalen gick från förbisedd fulkultur till en stamgäst på kultursidorna. För Brodrej är hon ”Melodifestivalens ständiga sekreterare”, och får såväl sin integritet som sin smak ifrågasatt.

Kulturjournalistikens intresse för Mellon ses inte heller med blida ögon, och sammanfattas av Brodrej med att ”schlagerplågan förvandlar journalister till lobbyister” i en bevakning som enligt henne skulle behöva betydligt ”skarpare sågningar”.

Brodrejs kritik av SVT:s folkfest inleds med en nyckelmening: ”Ursäkta en kärring som går mot strömmen”. Och om det är upproriskt att såga Melodifestivalen på kultursidan har något förändrats.

Samma tendens dyker upp några veckor senare, i ett avsnitt av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis podcast En varg söker sin podd. Samtalet går över till tv-spel, en annan fulkulturell utpost, och även för Strömquist och Ferrada-Noli har tålamodet tagit slut:

”Det är så giftigt, typ som hasch. Det känns så jävla äckligt”, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Hon får medhåll av Strömquist, som ”hatar tv-spel så jävla mycket att det borde förbjudas i lagen”.

Samtalet går fram och tillbaka i ett raljant och humoristisk ifrågasättande av tv-spelet som något annat än skräp, innan den sammanfattas med ett stridsrop:

”Det här får man inte säga det i det här jävla landet, men någon måste säga sanningen”, utbrister Liv Strömquist, och det känns som att någonting händer.

I Aftonbladets podd Lilla Drevet hörs liknande kritik mot ett annat popkulturellt skifte: Uppvärderandet av tv-serien, från lågt till högt.

”Jag är så fascinerad av människor som kallar tv-serien för den nya romanen. Jag tänker bara: Har ni ens läst Tolstoj?”, säger Ola Söderholm, som nyligen tilldelades pris som årets kulturjournalist och på senare tid drivit med fulkultur som hårdrock och tv-spel på sociala medier.

I deras angrepp mot Melodifestivalen, arkebuseringen av tv-spel som genre, och avfärdandet av tv-serier som något med värde, upplever jag en spänning som släpper. En förbjuden sanning som till sist sägs. Det finns en udd här, och i så fall har något förändrats.

För är det som sägs nytt eller kontroversiellt? Det påminner om kulturkonflikten mellan högt och lågt som präglade 80- och 90-talet, där postmoderna profeter som Andres Lokko och Fredrik Strage tog strid för ett uppvärderande av popkulturen. Sedan dess är tv-serier, Melodifestivalen och tv-spel bara några exempel på uttryck som gradvis flyttat sig från skamvrån till kultursidorna.

Då var det de som utmanade den rådande ordningen av högt och lågt, fint och fult. Idag är samma personer etablissemang, självklara röster i en norm som säger att allt förtjänar att tas på allvar. Ifrågasättandet av den värderelativistiska synen på kultur var långt in på 2000-talet hopplöst utdaterat.

Självklart har det hela tiden funnits intellektuella som hatar Melodifestivalen och tv-spel – men att faktiskt gå ut och säga det? Oerhört gubbigt, tills nu. Maktordningen är förändrad, och med den vem som har underdog-perspektivet, vem som är rebell.   

Jag säger kulturkonservatism i brist på ett bättre ord. Gunilla Brodrej, Ola Söderholm eller Liv Strömquist har sannolikt inte mycket gemensamt med röster som Ola Wong eller Johan Lundberg – men i deras kritik av fulkulturen finns ett släktskap med kulturkonservatismens strävan efter högre värden: konstupplevelser som kräver en insats, och ger en högre belöning. Där finns plötsligt en position som förr var trött men nu känns djärv, nästan lite farlig.

Och jag tycker mig höra de här resonemangen överallt: först som dämpade röster på middagar, och nu i offentligheten. En backlash mot peppig kulturrelativism, en längtan efter substans och kvalitet. Ett kargt frö som börjat gro.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

Senaste avsnittet i SVT Play