Några skälvande dagar före 1 juni upptogs jag i Grupp 8. Med rätt att besöka en föreställning, alltså. Som om jag inte redan var privilegierad nog var min plats på Folkoperans rymliga parkett utmärkt med en stor vacker vit ros. Ett krav var dock att jag iklädde mig vit läkarrock. Är det pandemi, så är det.

Vi som går på opera är vana vid skildringar av fysisk och psykisk ohälsa. ”Dichterliebe” av Robert Schumann är dock ingen opera. Tillsammans med ”Winterreise” av Franz Schubert är den 1800-talsromantikens främsta exempel på en så kallad sångcykel.

Robert Schumann slutade sina dagar på ett sinnessjukhus efter ett misslyckat självmordsförsök. Sannolikt berodde hans depression och schizofreni på syfilis. Han lämnade efter sig sin berömda hustru, stjärnpianisten och kompositören Clara Schumann – och en stor barnaskara. I Tobias Theorells uppsättning blir ”Dichterliebe” fonden för deras sista möte på sjukhuset.

Schumanns vackra pianoharmonier skiner igenom

Det är ju inte opera, men väl en rad dramatiserade sånger. I den ordningsföljd som Robert föreskrev. Och själva sångerna är ganska intakta i den här uppförstorade och moderniserade inramningen. Den tyske kompositören Christian Jost har låtit Schumanns vackra pianoharmonier skina igenom en mörk klangmatta. En åttamanna-ensemble ur KammarensembleN; med tung marimba och yrselsvirrande harpa. Suggestivt, ganska monotont. Vi är ju på ett sinnessjukhus i 1800-talets mitt; vi i publiken staterar som en panel av psykiatrer.

Robert Schumanns schizofreni – alla de röster han tyckte sig höra – blir dessa sånger om förlorad kärlek. Att dela dem på två: tenor och sopran, Robert och Clara, funkar bra. Den kända ”Ich grolle nicht”, på svenska ”Jag härdar ut”, kan ju kännas som en tung rockballad. Men blir här ett vredesutbrott för sopran-Clara. Den enda frasen ”Jag älskar dig” får barnen sjunga till pappa.

Om lidande och medlidande

Man behöver inte ha en susning om paret Schumann; det här är ett möte mellan två människor som berövats sin kärlek. Om lidande och medlidande. Men visst är det en förevändning för att få gestalta dom här hyperromantiska sångerna; sjunga och pröva dem i en modern kontext. Den danske tenoren Adam Frandsen och sopranen Tessan-Maria Lehmussaari behärskar dem med skön intensitet. Med Heinrich Heines romantiska text i klar översättning av Carin Bartosch-Edström.

Dichterliebe kan ses strömmad på Folkoperans hemsida, mot betalning, från och med tisdag 1 juni.