1965 blev dokumentärfilmaren Donn Alan Pennebaker, alltid kallad för signaturen DA, inbjuden att följa med på Bob Dylans Englandsturné. Den blivande Nobelpristagaren Dylan stod då på krönet av sitt genombrott från folkmusik till den breda kommersiella pop/rock-världen med sin glamour och globala stjärnstatus. Dylan sprakade av energi och självförtroende, han liksom vrider och vänder på sig själv och uppfinner sina olika och motsägelsefulla rollfigurer medan kameran går. Publiken var vild och lite vilsen – och presskonferenserna rena farserna där stjärnan driver med farbroderliga brittiska reportrar som lever i en annan värld.
Klassisk rockfilm
Den roliga, snygga och förföriska film DA Pennebaker gjorde om det hela – Don't look back (Se dig inte om, är den sällan använda svenska titeln) – kom ut 1967 och har blivit i ordets fulla betydelse klassisk. Ofta betraktas den som en av de första rockdokumentärerna, och avgjort en av de bästa.
Som film är den klassisk, med sin improvisatoriska bildstil, sitt ettriga temperament och sin svängiga klippning får den just den här turnén att kännas som världens skapelse. Som tidsdokument naglar den ur sin snäva vinkel fast just det centrala och historiska med det vi kallar sextiotalet: upplevelsen att en gammal tid dör och en ny föds.
Poser och påhitt
Och som rockkultur är den knökfull av poser och påhitt som blivit arketyper i rockens ikonografi. Öppningsscenen där Dylan, vänd mot kameran i den skrotiga gränden bakom Savoy Hotel i London, bläddrar igenom stora manuskort med texten till Subterranean Homesick Blues medan beatpoeten Allen Ginsburg poserar kryptiskt i bakgrunden, blev en tidig ”rockvideo” och har kopierats, parodierats och varierats otaliga gånger.
Rockmusikens förflyttning från enkel underhållning till konstens höga pretentioner och ambitioner – till något man kan få Nobelpris för – äger rum framför kameran.
Dokumentär pionjär
Pennebaker var en av pionjärerna i USA för den stil och metod som franska filmideologer kallade ”cinema verité” – sanningsfilm. Med bärbar utrustning kunde filmaren följa tätt på sitt objekt, ofta tränga sig på och gärna provocera fram situationer. En stil som inte är ”sannare” eller mindre arrangerad än någon annan men som åtminstone är öppen med att det vi ser är just en inspelad film, genom att kamerans och fotografens närvaro bekräftas. En föregångare till alla moderna former av dokumentärfilm där man inte försöker få tittaren att tro att filmen är verklighet, utan i bästa fall snarare ifrågasätter verkligheten. En föregångare även till ”reality”-TV, det som på svenska kallas dokusåpa.
”Man vill att berättelsen ska drivas av vad folk säger till varandra, inte av vad jag tänkt ut i mitt anteckningsblock”, har Pennebaker sagt om sin filmstil.
Feministisk debatt
Inom rockkulturen har DA Pennebaker även gjort festivalfilmen Monterey Pop, med den berömda scenen där Jimi Hendrix sätter eld på sin gitarr, och konsertdokumentären Ziggy Stardust and the spiders from mars från 1973 som trots att den handlar om David Bowie vid en av hans konstnärliga högplatåer inte blivit en lika klassisk film.
Till Pennebakers övriga uppmärksammade filmer hör Town bloody hall (1979) som skildrar det vildsint aggressiva mötet mellan författarna Norman Mailer och Germaine Greer – och en högljudd publik – i en paneldebatt om feminismens tillstånd, samt The war room (1992) om Bill Clintons presidentkampanj.
DA Pennebaker blev 94 år.