”Hotellets kända gäster framställs som spöken”. Foto: Magnolia Pictures

Filmrecension: ”Dreaming Walls – de sista gästerna på Chelsea Hotel”

Uppdaterad
Publicerad

Dokumentärfilmen ”Dreaming Walls – de sista gästerna på Chelsea Hotel” saknar både djup och svar, skriver Kulturnyheternas Sofia Olsson, som gärna hade sett mer unikt arkivmaterial och mindre fladdrigt berättande.

Jag är hyggligt intresserad av Chelsea Hotel. Inrättningen i New York som gäster i stil med Mark Twain, Dylan Thomas, Andy Warhol och Patti Smith gjort legendarisk. Inte sällan råkar jag nynna på Leonard Cohens rader om Janis Joplin ”I remember you well in the Chelsea Hotel / You were famous, your heart was a legend”. De bodde i rum 424 och rum 411 och hade en affär på hotellet 1968. 

Det enda vi får se av Janis Joplin är sorgligt nog hennes gamla tvålkopp. Mina förhoppningar om unikt arkivmaterial med 1900-talets största kulturpersonligheter kommer minst sagt på skam. Den belgiska regissörsduon Amélie van Elmbt och Maya Duverdier ägnar sig inte åt dylikt publikfireri. 

”Dreaming Walls” handlar mycket lite om hotellets kändisgäster, istället följer den de sista hyresgästerna. En spridd skur av existenser som långtidshyr på Chelsea och som förhåller sig på olika sätt till de nya ägarna och den utdragna lyxrenovering som pågår. En cynisk gentrifieringsprocess eller en helt rimlig upprustning av en nedgången byggnad? 

Att rikta blicken mot helt okända hyresgäster är ett sympatiskt drag i sig, men historien om Merle, Susan och de andra blir lika fladdrig som byggplasten som draperar hotellets korridorer. Förmodligen på grund av den fixa idé filmarna haft att låta ”väggarna tala”, inte röra sig utanför hotellet och att knappt förklara något alls. 

En åldrad koreograf går långsamt, långsamt upp för de berömda trapporna i järnsmide, pratar med byggarbetare och skissar idéer till en ny föreställning. Ett flamboyant par i medelåldern tjurar över att deras grannar fördröjer renoveringen. En kvinnlig konstnär läser barnböcker för sin man och en ståltrådsskulptör citerar Rimbaud och sörjer Janis Joplins tvålkopp.

Jag menar inte att låta raljant, jag är villig att engagera mig i hyresgästernas öden och lyssna på deras historier, trots besvikelsen över att inte få se några kändisar. Men personporträtten går aldrig på djupet, inte heller presenteras den stora berättelsen om bohemens död eller kapitalets makt mer än som en luddig åsikt. Hur ser konflikten med hyresvärden ut? Vad hände med den berömde managern Stanley Bard? Vem är killen som ibland syns intervjua någon? Frågorna lämnas obesvarade.

Hotellets kända gäster framställs som spöken, i tysta projektioner på fasadens tegel. Tyvärr får inte heller de sista hyresgästerna någon fast form.

Dreaming Walls – de sista gästerna på Chelsea Hotel

Regi: Amélie van Elmbt & Maya Duverdier

Betyg: 2

Medverkande: Medverkande: Merle Lister Levine, Zoe Serac Pappas, Nicholas Pappas, Rose Cory, Susan Kleinsinger mfl.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet