Drottningholms slottsteater är världsberömd, eftersom det är den enda 1700-talsteater som fortfarande använder sig av originalscenmaskineriet, som än idag drivs för hand.

I år fyller teatern 250 år och det firar man med ett nytt operaverk, som handlar om teatern själv. ”Rokokomaskineriet” undersöker om vad som hade hänt om teatern brunnit ner – och hur man då skulle ha återskapat den. Vår kritiker Ella Peterson har sett föreställningen:

En opera om en teater? Vad handlar det här om egentligen?

– Det är lite av en metahistoria om hur de ska sätta upp en opera i den då nya teatern efter att den byggts upp efter branden. Och den förklädde prinsen som sjungs av Elisabeth Meyer är där och oroar sig för att ha varit den som orsakat branden...

– Librettot har små subtila operareferenser och bitvis finurlig dialog. Men prinsens närvaro är i princip den enda dramaturgiska bågen i föreställningen, som annars mer är en nummerkavalkad i teaterns unika maskineri – med olika underbara originalkulisser av moln och hav och skog och åska. Och en luftballong...

Det ser tidstroget ut på scenen – men musiken är nyskriven. Hur funkar det?

– Det bygger mestadels på parafraserad 1700-talsmusik, blandat med lite pop och filmisk musik. Jan Sandström har gjort pastischopera förut, och fördelen är såklart att den oftast är trallvänlig och lätt. Men samtidigt kan det bli ganska identitetslöst: mer en serie idéer än verklig musikdramatik.

Blir man road av ”Rokokomaskineriet”?

– Road och lite oroad skulle jag säga. På scenen står finfina artister som Loa Falkman, Kerstin Avemo och Elisabeth Meyer, för att nämna några. De har närvaro, tajming och är ganska roliga. (Bara Kerstin Avemos hårhistoria kan ju kännas som att man får mycket peruk för pengarna).

– De håller i sig, i de fina kulisserna och kämpar på fast lite utan ledstång nödljus och hjälp. För orkestern låter inte riktigt ihopspelad. regin är ibland lite svimmig och krocka med plankan-mässig och varken berättelsen eller musiken är så mycket att stå på egentligen.

Se hela Ella Peterssons recension i klippet ovan.