Originaltitel: Despicable Me
Betyg: 3 av 5
Regi: Pierre Coffin, Chris Renaud
I rollerna: Steve Carell, Russell Brand, Julie Andrews, Jason Segel
I sina bästa stunder påminner ”Dumma mig” om ”Monsters Inc.” och det är inte så illa.
Gulliga barn, som inte har vett att bli rädda då en allt mer frustrerad otäcking gör sin värsta ondsinta härskare (utan tvärtom föreslår att man ska beställa en pizza – med smältost i pajdegen) – är kul. Och när de små lyckas knacka isen från hans hjärta genom att vara oändligt irriterande men samtidigt insistera på att han läser godnattsagor med mjukis-pekdockor i form av kattungar, och han gör det, är det roligt och fint.
Problemet är de onödiga, långa partierna däremellan som innehåller oinspirerad 3D-action med allehanda föremål och vapen som flyger, sprängs och harpuneras ut mot publiken.
Han som strävar efter största möjliga ondska heter Gru, och har en, åtminstone i originalfilmen, obetalbar rysk-fransk brytning gjord av Steve Carell. Han flexar sina illvillighets-muskler genom att, efter att ha tröstat en förtvivlad liten pojke med en ballongfigur – sticka hål på den.
Tre föräldralösa flickor i olika storlek och av olika gullighetsgrad; förståndiga Margo, morska Edith och vettlöst gulliga minstingen Agnes, adopteras från barnhemmet. Gru behöver dem för att bryta sig in hos hos konkurrerande förbrytaren, Bill Gates- karikatyren, Vector. Vector, som lyckats stjäla pyramiderna i Egypten och byta ut dem mot uppblåsbara kopior i plast, är snäppet mer framgångsrik i sin brottsliga bana än Gru, vilket Grus känslokalla mor (Julie Andrews röst) inte låter Gru glömma.
Men Vectors svaghet är kakorna av typen coconutties som föräldrarlösa flickor säljer...
Återstår för Gru att lura åt sig förminskningsapparaten hos Vector med hjälpa av sina inkvarterade kakförsäljare och sen genomföra det ultimata brottet – stjäla månen.
Fullt av påhitt är det – men det mesta känns igen från andra, bättre filmer och saknar riktig magi.
Filmskaparna har skaffat alla livremmar och hängslen som finns för att filmpubliken(s föräldrar) ska öppna plånböckerna.
Som extra förstärkning vad gäller små-lustiga figurer att använda i marknadsföringen av ”Dumma mig” finns också ”minionerna”. Kapselformade, gula, mumlande filurer; förvisso söta, iförda goggles och arbetsoveraller- som utgör Grus lilla armé av hängivna arbetare. Men som mycket i ”Dummma mig” verkar de ryckta ur sitt äkta sammanhang. De utgör ytterligare en ingrediens i ett desperat hopkok av, var och en för sig, vinnande varor; gulliga barn, fart och fläkt, hjärnlös 3D-action, skojiga figurer, socker och sentimentalitet... I slutändan får allt snarare en vinstinriktad, plastig smak.
Isabelle Espinoza
Se trailern på den officiella sajten
Betyg: 2/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 3/5 Dagens Nyheter
Betyg: 4/5 Expressen
Betyg: 3/5 Aftonbladet