Jag spelar som Sir Frank, som jag döpt honom till, en så kallad tarnished (fördärvad på svenska) som rider på en häst över ett landskap som liknar en snedtripp från helvetet.
Kartan öppnar långsamt upp sig när jag hittar nya fragment och så kallade sites of grace. Målet är att nå fram till ett lysande träd, hitta The Elden Ring och slutligen bli Elden Lord. Exakt vad allt det innebär är oklart i början av spelet och avslöjas allt eftersom äventyret går vidare.
Sir Frank härstammar från det blekhudade nattfolket, en av flera spelbara klasser med fascinerande ursprung. De beskrivs som ”få till antalet och sägs ha blödit silver för länge sedan”.
Andra klasser är Draconian — kortlivade stenansikten besläktade med drakar och Numen — invånare från en annan värld som ”lever länge men föds sällan”.
Spelaren kan välja mellan olika yrken exempelvis vagabond, samuraj, bandit, astrolog med flera. Sir Frank blev en confessor, en mångsysslare med prästerlig stil. Elden Ring leker ofta aggressivt med gotisk symbolik och arkitektur vilket skapar en stämning av spirituellt mörker.
Det finns bara en svårighetsgrad: svår. Det är därför det är så krossande för alla nerver att springa runt i det här mardrömsriket i ständig skräck för sin omgivning.
George R.R. Martin och FromSoftware har byggt en fantasivärld befolkad av demoniska fladdermöss, spökriddare, troll, drakar och groteska monster som alla vill och kommer att döda dig.
Runor är spelets valuta och behövs både för handel och som erfarenhetspoäng. Men om du blir dödad tappar du alla nya runor, och har bara en chans att hämta dem igen innan de försvinner för evigt. Det skadar inte att utnyttja de välutvecklade multiplayerfunktionerna för assistans.
Utvecklaren FromSoftware ligger bakom Demon Souls och Dark Souls-serien och är kända för att göra kompromisslöst svåra spel. Elden Ring är alltså inget undantag, men belönar till slut många timmars slit med coola magiska krafter och starkare förmågor.
I takt med att populärkulturen nördifierats har spel blivit folkliga och utformats för att vara lättare att spela för vem som helst.
Elden Ring är inte en spel för alla.
På det sättet känns det som att resa 15-20 år tillbaka i tiden, när tv-spel betraktades som ett särintresse för insnöade eremiter med social fobi.
Det här oförlåtande draget är förstås också on brand för författaren George R.R. Martin, som är känd för att slakta Game of thrones-publikens mest älskade rollfigurer utan pardon. Martin ligger dock bakom bakgrunden till själva världen i Elden Ring, medan spelutvecklaren Hidetaka Miyazaki på FromSoftware har ansvarat för huvudstoryn.
Elden Ring har en magnifik estetik och en djup mytologi, men riskerar att göra många deprimerade av ren stress.
Personligen hatar jag Elden Ring, men är också beredd att erkänna att det är ett av årets bästa spel.