Jämförelsen är naturligtvis orättvis, ja nästan oprofessionell, men ack vad denna film inte tjänade på att ses direkt efter det iranska dramat ”Nader och Simin – en separation”.

Det gick nog inte mer än sju minuter mellan eftertexterna för den sistnämnda och den första repliken i ”En dag” och aldrig har väl klyftan mellan inspiration och slentrian varit så vid, så tydlig, så förödande för upplevelsen.

”En dag” verkar i och för sig inte ha ambitionen att berätta någonting stort för, bara casha in på den kioskvältare till roman som ligger till förlaga, men filmmakarna lever nog ändå i villfarelsen att de skapat en illusion värd att ty sig till, att vi ska tro på deras berättelse.

Men till det krävs som bekant mer än pappfigurer och staplande av berättarschabloner.

Filmen utspelar sig inte under en dag utan vid ett speciellt datum, närmare bestämt den 15 juli. Det är då Emma och Dexter träffas för första gången en blöt studentnatt 1988, och sedan går det ett år och de träffas igen, och sedan går det ett år till och de träffas igen och sedan... ja, ni förstår.

Tänk ”När Harry träffade Sally”, minus humor och intelligens.

Danska Lone Scherfig, som står för regin, har en tämligen god och i något fall sprudlande filmografi bakom sig men här tog det stopp, tillfälligt får man hoppas. Hon har på intet sätt lyckats gjuta liv i de grovt tillyxade rollfigurerna; Emma är präktigt helylle, Dexter är vivör, när hon spelar barnteater med sina rosiga små skyddslingar är han programledare på ett vidrigt lekprogram som inte ens skulle platsa på TV 3, hon är moralisk, han... ja, ni förstår även detta.

Det finns mycket att irritera sig över här, men mest provocerande är dock det faktum att vi tvingas genomlida en krystad intrig som inte bara är förutsägbar ner på cellnivå, utan som dessutom låtsas som om den inte är det.

Eller som det låter i en av filmens många förnumstiga sentenser: ”Framtiden är spännande eftersom den är så oviss”.

Sorry mate, inte i den här filmen.

Fredrik Sahlin