Juni, Svenska Filminstutets stora biograf Victor, sommarens kommande svenska premiärer presenteras av ansvariga filmmakare och just nu har Richard Hobert scenen.

Han försöker inte sälja på oss sin film, ”En enkel till Antibes” – han ger oss istället dess bakgrundshistoria. Han gör det med en suggestiv berättarkraft som slår alla andra deltagare, före och efter honom. Han håller bara på i några minuter men det räcker för att jag ska inse att detta måste vara en sjujäkla bra film.

Sen kommer jag på att jag redan sett den. Och den var sådär...

(För att alla ska få ihop kronologin ska det påpekas att ”En enkel till Antibes” var klar i våras och skulle ha gått upp på sensommaren, men flyttades till hösten).

Vi möter George (Sven-Bertil Taube), en gammal änkling som har problem med såväl synen som sina cyniska och giriga barn som bara går och väntar på att hans ska dra sin sista suck. Hans hemhjälp är i princip av samma skrot och korn – hon norpar pengar när hon tror att han inte ser (vilket han ju egentligen inte borde göra men det där synproblemet har en tendens att komma och gå).

Efter ett tag får vi veta att George bär på en halvsekel gammal sorg. När han var ung hade han en älskarinna i Frankrike och en fru här hemma, men precis när han hade bestämt sig för att lämna Sverige för gott, visade det sig att hans fru var gravid. Han tog sitt ansvar och stannade kvar, stukad men moraliskt intakt.

Det var alltså den här historien som Hobert drog i bio Victor och det är hans egen pappas, lätt modulerad, får man anta. När han nu låter George bege sig ut på den där resan till Antibes låter han så att säga fadern leva ut sin dröm, om än i sista sekunden, och i fiktion. Men ändå, det är ju lite fint.

Det är tveklöst en intrig värd att filmas. Ett livsöde i det lilla, men Hobert & co nöjer sig tyvärr inte med den kärnan, den begränsningen, han kryddar med lite klassiska roadmovie-schabloner som knasiga möten med ännu knasigare figurer, han vacklar mellan kännbart drama, tungfotad humor och publikfriande förvecklingskomedi och snart har han tappat i både skärpa och fokus.

Nej, det är inget haveri, bitvis är jag med på trippen, Richard Hobert är trots allt en tämligen habil regissör men där i Bio Victor framgick det tydligt att han är en oerhört mycket mer begåvad demagog, eller om man föredrar en mer positiv term: muntlig berättare. När han talar lyssnar man, när han filmar tvivlar man.

Fredrik Sahlin