– Gör nånting i eftermiddag!, snärtar Lotta Finstorp (M) till kulturministern när de debatterar i SVT:s Morgonstudion.
Bildproducenten fångar en lätt rörelse i Amanda Linds vänstra ögonlock när repliken landar.
Det är inte så lätt, blir svaret, vi arbetar på det, inom ett par veckor presenterar vi någon typ av lösning.
I politiken räknas både skenet och verkligheten. Både vad man ser ut att göra och vad man faktiskt gör har reell betydelse i det möjligas konst. Amanda Lind är dålig på skenet.
Det gör henne till en fumlig minister, med långsamma reflexer. När kritiken kommer – eller en dålig situation uppstår – lyckas hon inte glida åt sidan utan tar allt som oftast smällen med ett blekt ”vi tittar på det och ska återkomma med besked”.
Kanske är Amanda Lind en politiker som kommer att gå genom mandatperioden med en blåtira. Men ett avgångskrav från Jonas Gardell är inget som på allvar hotar något statsråd. (En kulturminister är heller inte, som Gardell önskar, en kulturbranschernas ”företrädare” i regeringen.)
Den förra kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) utvecklade en nästan kuslig – och sakpolitiskt åtminstone dubiös – förmåga att ställa sig bland kritikerna, i första ledet, och ta en selfie och göra protesten till sin egen.
Den sortens musikalitet saknar Lind. Till temperament och politikertyp liknar hon mer den förrförra ministern Lena Adelsohn Liljeroth (M): fokuserar på sakfrågan, på det inre arbetet där besluten faktiskt fattas och hamnar ständigt i otakt med dagsdebattens rytm och melodi. Det kan väl också funka, men då gäller det att vara desto starkare på det verkliga.
Så låt oss titta på sakfrågan:
50-personersgränsen gäller kulturevenemang men inte t ex köpcentra eller restauranger. Detta är en uppenbar orimlighet, det vidgår även kulturministern när hon nu till sist berättat vad hon tänker. Det är inte helt lätt att rätta till, av lagtekniska skäl.
Nu har Amanda Lind sagt att regeringen ska komma med en lösning inom ett par veckor.
Allt annat än en justering av reglerna som möjliggör kulturevenemang med större publik, under smittsäkra former, kommer att ses som en bitter besvikelse och ett sakpolitiskt misslyckande.
Vill man vara resultatpolitiker gäller det att leverera resultat.