Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Leftovers går mot sitt slut Foto: HBO

Ett religionshistoriskt referensparty som inte ska missas

Lost-skaparen Damon Lindelofs The Leftovers inleder sin sista säsong under påskhelgen – och det är ingen slump. Kim Veerabuthroo Nordberg har sett sju av de åtta sista avsnitten i förväg, och imponeras av en av tv:s knasigaste och vackraste berättelser.

Olycksbådande moln välver sig ur horisonten. Regnen faller allt oftare. Det är dagar kvar innan floden som innebär jordens undergång ska komma. 

En senig vit man i skägg har bestämt sig för att stoppa den genom att lära sig aboriginernas heliga regndans. Han klär av sig, målar sig, och börjar dansa, stapplande. Tyvärr blir han gripen av polis, misstänkt för kulturell appropriering.  

Den sista säsongen av The Leftovers är, liksom de två första, befriande orädd för att kallas pretentiös, men den saknar inte självdistans. 

HBO:s vemodiga drama började med att två procent av jordens befolkning försvann spårlöst den 14 oktober 2011. Resten av de 28 timslånga avsnitten har handlat om effekterna av försvinnandet. Två procent är 140 miljoner människor, ett tillräckligt stort antal för att alla ska ha drabbas av förlusten, och nu tvingas söka efter mening i en katastrof som de allt mer marginaliserade världsreligionerna inte lyckas förklara.  

Resultatet är ett komplext världsbygge som vacklar mellan melankoliskt och helt bananas. 

Leftovers

I centrum av berättelsen står familjen Garvey och polischefen Kevin (Justin Theroux). Han försöker hålla ihop sin sönderfallande familj med bonusbarn, ny flickvän och exfru. Undermedvetet dras han till stadens flockar med förvildade hundar som lämnat sina familjer efter försvinnandet. Under febriga sömngångarnätter skjuter han hundarna tillsammans med en mystisk man som kommit för att hjälpa honom. Eller gör han det? Serien balanserar på gränsen mellan det rationella och det övernaturliga. 

Leftovers Foto: HBO

The Leftovers bryr sig inte om att förklara varför miljoner människor försvann – det har serieskaparna varit tydliga med från början – utan om människorna som blev kvar. Tom Perottas roman som den baseras på, handlade i grunden om USA efter 11 september: människorna är på ytan desamma, men deras själar har förändrats.

Den första säsongen var nästintill nihilistisk i sitt porträtt av familjen Garvey. Kevin sköt hundar, hans hustru Laurie hade gått med i en kedjerökande sekt, deras dotter Jill hade strypsex och knarkade. Men i den andra säsongen kröp värmen in i berättelsen samtidigt som den spårade ur fullständigt: en av höjdpunkterna var när Kevin tvingades sjunga karaoke i en hotellbar för att återvända till livet efter att ha blivit skjuten i bröstet. Det låter dumt, men det hade en slags vacker och självsäker poesi över sig. Själv räknar jag andra säsongen till det bästa och mest gripande som gjorts under den högkonjunktur som brukar kallas peak tv.  

Foto: HBO

När den tredje säsongen börjar har tre år gått sedan vi sist träffade familjen Garvey. Kevin har fått skägg och är nu polischef i det lilla staden Jarden i Texas, som idag mer liknar festivalen Burning Man än den inhägnade amerikanska idyll vi såg i andra säsongen. Men ganska snart förflyttas handlingen av olika skäl till Australien. 

Medan de två första säsongerna handlade om att handskas med en katastrof som redan inträffat, handlar den sista, åtminstone på ytan, om att undvika en händelse som tycks vara på väg: Kevins pappa, den förre polischefen, nu en excentrisk domedagsprofet, är övertygad om att jorden kommer att gå under i en biblisk flod på sjuårsdagen av försvinnandena. 

Det är fullare rulle i den avslutande säsongen än i de två tidigare, och den mörka humorn har fått större utrymme. När två ledsna kvinnor får slut på ord och går ut på bakgården i den varma skymningen för att hoppa studsmatta i slowmotion till tonerna av Wu Tang Clans ”Protect Ya Neck” kläcker det till i hjärtat. Det är så himla  konstigt, men vansinnigt snyggt och logiskt, i Leftovers världsbygge. 

För att hänga med googlar jag koransuror, bibelverser, till och med texten till A-ha:s 80-talshit ”Take on me” – en poplåt som man inte har hört på rätt sätt förrän den spelas samtidigt som ett sprinklersystem går av och personen som just blivit ensam i sitt hotellrum gråter så man inte kan skilja tårarna från vattnet.

Berättelsen är stöpt i den abrahamitiska traditionen: Syndafloden och arken, Daniel i lejonkulan, profeten Abraham som fick instruktioner från Gud att offra sin son Isak. Religionshistorikern Reza Aslan, som varit konsult, har sett till att fylla berättelsen med referenser till gamla myter och mysterier. Det är nog ingen slump att premiäravsnittet visas på påskdagen (i Sverige en dag senare), den dag då kristna firar Jesu uppståndelse.

Det är mörkt, vackert, tungsint. Kompositören Max Richters musik träffar hjärtat med varje ton (för övrigt är det ett drama värt att se bara för musikens skull). Regissören Mimi Leder vågar ligga nära karaktärernas ansikten, eftersom hon litar på att skådespeleriet tål det – och det gör det. Framför allt Carrie Coon imponerar med sin trovärdiga tolkning av Kevins flickvän Nora – bräcklig och trotsig, varm och bottenlöst olycklig på samma gång. (Det ska för övrigt bli spännande att se vad Coon gör med sin roll i nya säsongen av Fargo.)

Medan Lindelofs förra serie Lost var en superhit med 20 miljoner tittare, har Leftovers hela tiden varit en serie för de närmast sörjande, och har periodvis haft lägre tittarsiffror än Kulturnyheterna. Så när HBO gav klartecken till en sista säsong fick de bara åtta avsnitt istället för de vanliga tio. 

Foto: HBO

Resultatet är ett betydligt högre tempo, vilket inte nödvändigtvis klär denna vanligtvis ganska långsamma meditation över sorg och skuld. Bolaget har visserligen bara skickat ut de sju första avsnitten (kanske är Damon Lindelof skadad av kritiken mot Lostfinalen), så kanske kommer helheten ge ett lugnare intryck. 

Men i grunden är berättelsen samma: The Leftovers berättar att vi människor är beredda att göra riktigt knäppa saker för att slippa uppleva sorg, och i vår desperation att slita ut en mening ur ett till synes likgiltigt kosmos blir vi benägna att tro på vad som helst. 

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer