Det finns en europeisk identitet. Det konstaterar arkeologidoktorn Elisabeth Niklasson som forskat om EU:s kultursatsningar.

– Bland eliten i samhället så har det funnits en europeisk samhörighet ganska långt tillbaka som bygger på idéer om Europa som en unik civilisation med bas i kristendom och humanistiska traditioner men även vetenskapliga och teknologiska framsteg, säger Elisabeth Niklasson och fortsätter:

– Men den europeiska identitet som vi pratar om när det gäller just EU är någoting som man aktivt har försökt skapa sedan andra världskriget.

Europa och EU blandades ihop

Niklasson förklarar att identitet i grunden är ett sätt att skapa sig själv och känna samhörighet med en viss grupp till skillnad från en annan grupp. När tanken om en politisk och ekonomisk gemenskap började ta form ville medlemsländerna också definiera vilka de var i förhållande till resten av världen och skapa en egen identitet.

– Då adopterade de idén om Europa utan att ta hänsyn till att den hade rötter ganska långt tillbaka. Problemet blev då att Europa och EU blandades ihop till en och samma sak.

En europeisk familj

Det här är ett problem som EU fortfarande brottas med, något som blev särskilt tydligt när EU utvidgades till att inkludera länder längre österut.

– Tidigare har man per automatik byggt på idén om en särskild västerländsk kultur och då lyft fram kända ikoner eller epoker som antikens Grekland och romarriket som ett samlat arv.

Men när nya länder knöts an behövdes ett annat gemensamt arv och tankarna omprövades.

– Då började man prata mycket mer om en europeisk familj. Man började gå över till att väldigt tydligt prata om värden och värderingar istället, som ett lättare sätt att innesluta de nya länderna. Att de på grund av dessa värderingar egentligen har varit med i den europeiska familjen från början.

Problem att definiera

Här har kulturen kommit att spela en viktig roll. Kulturinitiativen haglar och i EU:s kulturlagstiftning framhålls vikten av att framhäva Europas gemensamma kulturarv.   

– EU:s kulturinitiativ har ofta har byggt på att man ska göra de som bor i Europa uppmärksamma på en europeisk identitet som redan finns där men som på något sätt ändå behöver skapas.

Så problematiken ligger i att det är ambivalent i vad det är som avses?

– Ja, det är väldigt ambivalent. Det är väldigt sällan EU definierar vad en europeisk identitet är för någonting utan det är någonting som man tänker att medborgarna ska definiera själva.

Elisabeth Niklasson berättar att hon har svårt att tänka sig hur man skulle definiera en europeisk identitet.

– Om man jämför till exempel med USA så tittar de mer mot framtiden. De definierar sig utifrån idén om, drömmen om, hur man tänker sig att det perfekta livet ska vara. Medan man i Europa faktiskt har fallit tillbaka på devisen ”vilka vi är beror på vilka våra förfäder var”. Det blir svårt att skapa en gemensam vision om man fortfarande lutar sig så mycket på det förflutna.

Inga effekter

Elisabeth Niklassons forskningsområde är arkeologi och hon har studerat EU:s kultursatsningar inom fältet. Arkeologin har, precis som historiefältet, varit ett viktigt verktyg för att bygga upp en nationell identitet. När EU väljer att sponsra den här typen utav projekt inom kulturarv, historia och arkeologi så gör man det med förhoppningen att det ska bygga en europeisk identitet på samma sätt menar Niklasson.

– Jag har märkt att de personer som jobbar i de här projekten ofta är eller blir väldigt EU-positiva. De blir ju integrerade på ett europeiskt plan genom samarbetet. Men frågan är om det här når ner till en lokal nivå och ger effekt? Än så länge, nej. De här initiativen har inte fått någon tydlig effekt och EU har länge sett detta som ett problem.

Närmare en identitet

EU:s kulturpolicy pratar om kulturen i ganska svepande termer. Elisabeth Niklasson menar att den ändå är viktig och att det kan vara positivt att den är vag.

– Jag har svårt att tro att det skulle fungera att definiera en europeisk identitet i det här läget. Särskilt nu när det finns ganska lågt förtroende för EU överlag. Då är nog den här vagheten den enda effektiva strategin man kan ha. Men jag tror att man behöver vara tydligare i vad man vill ha ut av kulturinitiativen på ett ideologiskt plan och ha en mer aktiv diskussion om det. Det finns fortfarande ett passivt förhållningssätt till begreppet Europa och vad det innebär att någonting är ”europeiskt” , säger Elisabeth Niklasson och tillägger:

– Det intressanta med kulturpolicy är ju att det får människor att tänka kring ett koncept eller en ram, och så har det verkligen varit med Europa. Sedan 1960- och 70-talet så har det växt upp hela forskningsfält runt idén om Europa, som inte fanns på samma sätt innan.

Trots alla de svårigheter som den europeiska identiteten har haft kring sin etablering tror Niklasson ändå att vi är närmare en gemensam identitet nu än vi någonsin har varit.

– Det tar ju väldigt lång tid att bygga den här typen av gemenskap. Om vi håller ihop nu så tror jag att det kommer att finnas en helt annan typ av europeisk tillhörighet om 50 år.