”Extremt högt och otroligt nära” lanseras som en Tom Hanks och Sandra Bullock-film, fullt förståeligt förstås, medan det i själva verket är en Max von Sydow/Thomas Horn film. Om man bara sett trailern, som gottar sig i bilder av de kända storstjärnorna Hanks och Bullock, kan det bli en riktig överraskning.
Jonathan Safran Foers bästsäljare, och i alla fall i min umgängeskrets uppskattade roman, har filmatiserats. De som jag tagit upp saken med har grinat illa vid tanken på vilka som fått rollerna som pojken Oscars Schells föräldrar.
Tom Hanks mot Sandra Bullock i vilken film som helst kan nog väcka de starkaste av farhågor och mina vänner som såg sorgsna ut vid tanken på att detta övergrepp skulle ske på en bok som i deras tycke var, kort uttryckt: så fin (?).
Men Stephen Daldry är regissören bakom ”Billy Elliot”, ”Timmarna” och ”The Reader” vilket ger honom ett stabilt cv inom känslosamma litterära adaptioner-facket. Och den här romanen berör ett viktigt stycke historia dessutom.
Det är en fint berättad, känslig historia. Nioåriga New York-bon Oscar Schell hanterar på sitt sätt det faktum att fadern, två år tidigare var en av de som slungade sig ut från ett av tvillingtornen den elfte september.
Han stod sin far mycket nära. Som överkänslig och överbegåvad ung amatöruppfinnare, som har nära till hysteriska utbrott och panikattacker i kontakten med vardagliga saker som tunnelbanan och gungor, handskas han med livet som efterlevande med stor kreativitet och förslagenhet.
Han hittar en nyckel i en vas som pappan lämnat efter sig och ger sig på att lösa mysteriet om vilket lås den öppnar. Han utarbetar ett system för att knacka dörr hos flera hundra utvalda personer i New Yorks olika stadsdelar för att hitta ägaren. Hans enda kompanjon är en vresig ålderstigen granne.
Visst, sentimentliteten ligger och lurar men Thomas Horn gör pojken Oscar till både en hjärtskärande och stundtals rätt otrevlig typ, vilket hjälper upp saken.
Sandra Bullock gör ett helt ok jobb av en passiv sörjande moder och Hanks är bara lätt irriterande som klämkäck och humoristiskt känslig pappahjälte, men det är inte hela världen och han dör strax.
Jag har några punkter att ta upp och dessa är anledningar att se filmen, dess brister till trots:
1. Max von Sydow – som egentligen har den enda vuxna huvudrollen i den här filmen – använder verktygen han slipat under en livstid utan att säga ett ord i en stum roll. Synd på den rösten, kan man tycka, som kan vara så stark i sitt uttryck. Men vad ger det då? Utan att alls mima sin väg genom filmen är han en skådepelare med en kropp och ett ansikte som har så exakta uttryck och levererar en tankevärld och historia som spänner mellan rollen av den överlevare av bombningen av Dresden som han spelar i denna film och det som han också tar med sig av fader Merrin och Kejsaren Ming och Johan Borg och Antonius Block och de andra...
En själfull, sorgtyngd man av det stoff som rollfigurer i bergmanfilmer kunde vara gjorda. Och jag hör hans röst, han talar engelska med tysk brytning, det är säkert, och ibland skriker han och då framträder brytningen ännu mer – trots att orden bara står på de lappar en stum har till sitt förfogande. Von Sydow är en skådespelare som har fulländat sin konstform och får det att verka så lätt och självklart att man hör honom tala, utan att han uttalar ett ord. Det är en ynnest att få uppleva.
2. Pojken är ett fynd. Thomas Horn i rollen som Oscar. Han kommer att vara ett återkommande namn i åratal framöver och den här filmen är avstampen på hans karriär.
3. Tom Hanks och Sandra Bullock är inte dåliga, de är bara lite onödiga.
4. Fint berättad.