Nervigt och närgånget. Foto: Folkets Bio

Recension: ''Blå är den varmaste färgen ... ''

Uppdaterad
Publicerad

Sinnrikt franskt kärleksdrama kryddat med gynekologisk gymnastik och fenomenalt skådespeleri.

Fransktunisiske Abdellatif Kechiche berättar gärna om identitet, om att tvingas vara någon annan än man egentligen är.
I förra filmen, ”Svart Venus”,  handlade det om en pygmékvinna som på tidigt 1800-tal visas upp som ett djur bland de europeiska hoven. Den här Guldpalmsvinnaren är en mindre men mer kärnfull historia, om 17-åriga Adèle som går i gymnasiet, dejtar killar och hänger med sina tjejkompisar som inte försätter en sekund av rasterna till att prata om annat än killar.

Men något gnager Adèle, och när hon en gång på stan får ögonkontakt med den några år äldre konstnären Emma inser både vi och hon vad det är. För även om Adèle lever i en samtid och ett samhälle som officiellt accepterar homosexualitet är det svårare för henne själv att bryta den heteronorm hon är uppvuxen i.

Men egentligen handlar det inte så mycket om sexuell läggning, Adèle tar sig ut ur garderoben utan större blåmärken. Tyngd och lyftkraft får filmen främst av hur sinnrikt och sant den berättar om sexuellt, emotionellt och intellektuellt uppvaknande. Precis som en tonåring tar Kechiche tonåren på blodigt allvar.

I media har det ju mest talats om den långa och explicita sexscenen mellan Emma och Adèle – men så är den också rätt rejält skrymmande, trots att den bara utgör cirka fem procent av det tre timmar långa dramat.
Man konstatera att det hänt en del sedan en blottad rumpa i ”Sommaren med Monika” upprörde världen.
Duon ramlar runt i sängen, brottas, drar, pillar, pullar och smiskar i full frontal exponering.

Huruvida det är eggande eller upprörande beror ju på betraktaren; min egen hjärna valde tyvärr att associera till den groteska nakenfajten som Borat och hans manager har i en hotellsäng, i Sacha Baron Cohens mockumentär.
Efter det var det lite svårt att komma in i matchen igen…
Nu är ju huvudrollsinnehavarna Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos klart mer estetiska uppenbarelser än nämnda grottmänniskor, men det säger i alla fall något om scenens drag av gynekologisk gymnastik.

Skådespelerskorna har i efterhand sagt att det var ett helvete att jobba för regissören Abdellatif Kechiche, att de aldrig kommer att göra det igen. Enligt dem var han extremt lynnig, manipulativ och pressade dem över diverse gränser – en tanke som ju också ligger och skaver när man ser dem djupdyka med ansiktet in i varandras bakdelar.

Kort sagt: scenen är nog tänkt att suga in oss där i lakanen men den kastar snarare ut mig ur illusionen.

Nu är ju inte regissören ensam om att elda på sina aktörer, det är ju oftast när det sker, som vi får de riktigt kännbara gestaltningarna och ska man bara se till resultatet kan man lugnt konstatera att det är just nervigheten och den extrema närvaron i Seydouxs och Exarchopoulos agerande som hänger kvar efter visningen.

Framförallt Exarchopoulos, hon är fullständigt fenomenal, hon levererar ett porträtt av en ung människas uppvaknande som sätter de flesta andra försök i skamvrån. Nyanserat, ärligt, våldsamt, gråtmilt, svettigt, och stringent.
Abdellatif Kechiche har pretentioner, han har sagt att han inte ”bara” gör realism, han skildrar livet självt. Den här gången har han, med hjälp av sin ensemble och ett intensivt, närgånget foto, onekligen lyckats.

Bonus för den som orkar läsa ännu längre:
Julie Maroh, författaren till den serieroman som ”Blå är den varmaste färgen” bygger på, har också svingat mot regissören. Hon menar att en heterosexuell man inte kan göra en lesbisk kvinnas kärleksliv rättvisa – vilket är en dogmatisk puristisk hållning som, om man drog den till sin spets, skulle döma ut stora delar av filmhistorien.

Det skulle också implicera att vi bara är vår sexualitet, och att alla med en viss läggning och visst kön skulle tänka och fungera på ett och samma vis.
Om man som undertecknad tror att skillnaden mellan individer är större än den mellan könen, och sexuell preferens, ter sig invändningen extra udda.

Abdellatif Kechiche låter en rollkaraktär, en manlig konstnär som säger sig tända på båda könen, lägga fram en tes om att mäns utlösning aldrig kan jämföra sig med kvinnornas orgasm, att män aldrig når samma extas och därför genom historien ägnat stor möda till att försöka avbilda den via konsten.

På sätt och vis bemöter han alltså Julie Marohs kritik innan den kommer. Han medger att en man kanske inte helt kan sätta sig in i en kvinnas psyke men menar att man väl ändå kan få försöka?

Betyg: 4

Regi: Abdellatif Kechiche

I rollerna: Léa Seydoux, Adèle Exarchopoulos, Salim Kechiouche m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet