Foto: SF

Filmrecension: ”Dagen efter denna”

Uppdaterad
Publicerad
”Isabelle Huppert gör sin grej, den där svala känsligheten som både engagerar och skapar distans”. Sofia Olsson ser ett smart men kyligt franskt relationsdrama.

Filosofiläraren Nathalie blir lämnad av sin man sedan 25 år. En film med den premissen förväntar man sig ska handla om metamorfos. Om djup smärta, sedan frigörelse och en stor förändring.

För Nathalie i ”Dagen efter denna” blir det inte så. Mannen flyttar ut, visst, men annars fortsätter livet på ungefär samma sätt som innan han drog med en yngre kvinna. För Isabelle Hupperts filosofilärare är det ingen större förlust att bli lämnad. Hon säger det själv rakt ut, att det som smärtar henne mest är att hon blir av med sin exmans släkthus i Bretagne. Där minnena av det gamla livet, av småbarnsåren finns.

Och så är det böckerna förstås. Bokhyllorna är i den här historien nämligen mer än en snygg filmkuliss som ger en air av intellektuell medelklass, deras innehåll utgör ett ramverk för berättelsen. Då eleverna strejkar och Nathalie tampas med sin, med åldern förvärvade, ljumma inställning till revolution, plockar hon fram Rousseau. När exmannen kommer för att hämta en sista bok han glömt, är det ärkepessimisten Schopenhauer. Efter Heinz flyttat ut är det inte tomrummet efter honom Nathalie drabbas av, utan de gapande hålen i bokhyllan. De böcker som är kvar står glest och vingligt huller om buller, nedrasade på sina ställen.

Det är inte bara litteraturen som spelar roll, på bio ser Nathalie ”Möte i Toscana”, Abbas Kiarostamis märkliga film som kan ses som en diskussion om autenticitet och rollspel. Teman som går igen i Nathalies vänskap med en ung briljant man och deras diskussioner om hur idé och praktik går ihop.

Här finns inga filmiska krumbukter eller plötsliga vändpunkter. Filmen skildrar en bit av ett visst människoliv, och den gör det på ett smart, elegant men tyvärr lite kyligt vis. Värmen dyker upp i små luckor, i de scener som kan betraktas som mellanrum i de tydliga skeenderna. När Nathalie plötsligt i en sådan mellanrums-scen berättar med kärlek om sin jobbiga mamma blir ”Dagen efter denna” både tjusig och känslosam. Vi får inga crescendon, men ett jämnmod som vittnar om ett liv som inte är särskilt dramatiskt, men normaltjockt och alldeles lagom fyllt av kärlek, glädje, sorg och tankar.

Isabelle Huppert gör sin grej, den där svala känsligheten som både engagerar och skapar distans. Som Nathalie har hon en småspringande stil som för den skull inte är stressad, bara energisk och rakt på sak. Som att hon inte vill slösa med tiden, det finns så mycket att läsa, se, prata om. Lika bra att vara snabb. Huppert är sin roll, effektiv och hyperintelligent. En kvinna som accepterar livets gång utan att för den skull vara passiv.

”Dagen efter denna” är som en ytterst välgjord utgångspunkt till en film där något omvälvande kommer hända, bara det att det aldrig händer. Nog borde det vara gott så men jag känner mig i slutändan ganska oberörd, trots de omsorgsfullt proppade bokhyllorna. Jag tror att filmen hade mått bra av mindre kylig elegans och smarta filosofiska referenser och mer av de oväntade mellanrummen, där känslorna hoppar på en snett bakifrån.

”Dagen efter denna”

Visa

Betyg: 3
Regi: Mia Hansen-Løve
I rollerna: Isabelle Huppert, André Marcon, Roman Kolinka m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet