De biografiska fiktionerna har på senare år rullat in över den svenska repertoaren, och lär göra så ett bra tag till. Monica Z, Cornelis Vreeswijk, Björn Borg, Håkan Hellström och nu senast Ted Gärdestad har alla förärats en biopic, och snart är det dags för Zlatan och Astrid Lindgren att få sina liv uthällda på bioduken.

Oavsett hur de sistnämnda kommer att te sig kan man vara fullständigt säker på en sak: Folk kommer att bli förbannade.

En biopic (ursäkta det fula låneordet, den som har ett bättre får gärna yla till) skapar per definition kontroverser, av större eller mindre art.

Och detta för att det är en hal liten gynnare:

Inte en dokumentär, men inte heller en ren fiktion, eftersom det handlar om en verklig person. Lätt att irritera sig på men fruktlös att kritisera när det kommer till fakta, eftersom den konstnärliga friheten regerar.

I Ted – för kärlekens skull får Ted Gärdestad en mild och trots stjärnans bitvis tragiska liv, en ganska frejdig bearbetning av Hannes Holm. Men ger den en rättvis bild av idolen? Självklart inte. Adam Pålsson gör en fin rolltolkning, men det här är en annan Ted, som liksom befinner sig i parallellt halvfiktivt universum.

Han är inte riktigt Ted men ändå… Ted.

Det är förrädiskt.

Precis som biopicen som sådan. Man ska inte döma den utefter hur nära sanningen den ligger, utan huruvida det är ett välskapt verk.

Jag tänker på stenåldersmannen Ötzi som man hittade i en mosse i alperna för drygt 20 år sedan. Det har på kort tid gjorts tre fiktioner om honom. Ingen jäkel vet ju om de gör honom rättvisa men det är egentligen helt ointressant, det kan likväl vara bra filmer.

Nå. Hannes Holm är inte den mest subtile regissören men onekligen en duktig hantverkare som vet hur han ska få publiken dit han vill. Och vi följer glatt med. Jag fick till och med en tår i ögat på slutet när Himlen är oskyldigt blå tonade fram (märk väl: en trillande tår är inte är ett bevis på en films kvalitet, vilket en del kollegor ibland verkar tro).

När man sitter där i biosalongen är det Reptilhjärnan som insuper berättelsen, och den säger: Jo, men så här gick det till.

Efteråt muttrar Intellektet att: Nja, det gjorde det nog inte, ingen människas liv kan summeras in i en Hollywood-mall.

Och det är just den här friktionsytan mellan den illusion som skapas på duken och den så kallade verkligheten som ger de konflikter som alltid uppstår kring biografiska filmer.

Det man dock kan kräva är att filmmakarna tar ansvar för det de gör. Vilket ju inte alltid sker. Fallet Call Girl är i det hänseendet exceptionellt. Det är ingen regelrätt biopic, utan en thriller som återbesöker den gamla Geijer-affären och som i samband med det indirekt anklagar den dåvarande statsministern Olof Palme för att ha köpt sex från med minderåriga prostituerade. Call Girl-gänget framstod som rätt ryggradslösa när de först inte verkade vilja bemöta kritiken och sedan mumlade lite i skägget om den konstnärliga friheten.

Så, hur stor hänsyn till verkligheten ska man som filmskapare ta? Svaret är vid en första anblick givet: inte ett smack. Man skapar ju inte ett biografiskt drama för att blidka släktingar. Men samtidigt säljer man biljetter på vederbörandes namn, på att det finns en outtalad överenskommelse om att här ska vi få inblick i idolens vardag, på att det är på riktigt. 

Kontroverserna ger extra buzz och mediaintresse – och i slutändan en stor biopublik. För anledningen till att vi ser så många biografiska filmer på duken nuförtiden är ju till stor del ekonomisk.

Biopicen är kusin med remaken, och syskon med bestseller-filmatiseringen. Den har en på förhand given publikskara. Den står alltså på ett slags ekonomiskt tryggt fundament – vilket ju måste vara oerhört lockande för folk som jobbar i den annars osäkra filmbranschen.

Vilket leder fram till biopicens absoluta dragningskraft: Skvallret.

För oavsett vad filmmakarna säger om konstnärlig frihet och ”egen tolkning” så finns det i biopicen ett outtalat löfte om att vi ska få kika in bakom en mycket känd människas fasad. Dessutom en chans att se gamla kändisar vakna till liv igen. Och det är bara att erkänna: Jag är barnsligt förtjust i att se alla de birollerna som de ovan nämnda filmerna är strösslade med, som Povel Ramel, Hasse å Tage, Beppe Wolgers, Lena Nyman… Eller som i Ted-filmen där Niklas Strömstedt i en kort scen spelar sin egen pappa, nyhetsmannen Bo Strömstedt. Det krossar visserligen illusionen, drar in lite revystämning över filmen, men likväl… kul.

Biopics om nu levande eller nyss döda personer är en egen sorts subgenre som alltid kommer att vara kontroversiell.

Om Hannes Holm plötsligt skulle få för sig att göra en film om Birger Jarls liv, vore sannolikheten rätt låg att någon avlägsen anförvant skulle bli upprörd, men lita på att filmen om Zlatan kommer att få löpa gatlopp. Antagligen hårdast piskad av idolen själv.