Foto: SF.

”En familj – August Osage County”

Uppdaterad
Publicerad

Personalfest hemma hos Hollywoods intellektuella skådespelarelit? Nej, de har samlats för att leva ut den Pulitzervinnande Broadway-pjäsen ”August Osage County” framför våra kameraburna ögon.

Och som det levs ut.

”Fuck love”, skriker Julia Roberts till Meryl Streep. Följer upp med ”Eat your fish, bitch” och kastar sig sedan över henne medan Ewan McGregor, Chris Cooper, Juliette Lewis, Dermot Mulroney, Julianne Nicholson med flera gage-miljonärer skyggar i bakgrunden.

Det är släktträff i det stora huset på den heta amerikanska prärien. Pappa/morfar (Sam Shepard) har just tagit livet av sig och nu är den stora familjen, med sina respektive, på plats för att gå på begravning och ta hand om den cancersjuka, pillertrillande men inte alls kraftlösa mamman/mormodern (Streep).

Och det är där vi befinner oss i två timmar. Och en minut. Jag återkommer till den där extra minuten.

Det är ett överraskande mörkt drama där gamla oförrätter och mentala arv bubblar under ytan, och slutligen briserar i kaskader av verbala attacker. Kort sagt ganska långt från den förment nakna men egentligen amerikanskt välkammade familjeuppgörelsen jag hade väntat mig.

Jo, visst känns det som att sitta på första parkett på teatern, jag skulle inte blivit förvånad om det stänkte lite Streep-saliv från duken. Och ”Teater på film” är ju inte direkt ett positivt laddat begrepp – men den här gången svänger det faktiskt riktigt bra.

I alla fall för en dialogtorsk som undertecknad. Replikerna skjuter som pilar över duken, skoningslösa one-liners träffar karaktärerna där det gör som ondast. Det dramaturgiska maskineriet är väloljat.

Lite för väloljat, faktiskt. I alla fall för att dramat ska kunna gå från skickligt till riktigt angeläget.

Meryl Streeps insats som brutalbitter matriark är naturligtvis enastående god, och själva förutsättningen för att de andra ska kunna spela ut. Det är Violet/Meryl som sätter tonen men det är ändå Julia Roberts, som den äldsta dottern Barbara, som gör min dag. Vilket ju var lite överraskande.

Här är hon en god skådespelare som visar att hon ska spela inifrån och ut, inte som förut ”bara” en Stjärna, fångad i den gyllene bur som kallas type-casting.

Männens roller är tyvärr inte mycket att orda om. De är mest rundningskoner, i bästa fall katalysatorer, men visst blir det en gnutta meta-kul när Sherlock Holmes/Bendedict Cumberbatch plötsligt kommer på besök utklädd till lätt debil lantis.

Som ärrad mottagare av transatlantiskt drama sitter jag hela tiden och oroar mig för att filmmakarna ska fega ur, att de på det där tvångsmässiga viset ska kröna det svartsynta dramat med en hoppfull upplösning. Men så kommer då den dova slutscenen, samma som i pjäsen (har jag läst mig till) och jag lutar mig nöjt tillbaka och konstaterar att det trots allt finns lite cojones kvar i Hollywood.

Och så kommer en slutscen till…

Den där sista minuten, framtvingad efter det att den (ö)kände producenten Harvey Weinstein fått reda på att (den alltid debila?) testpubliken inte gillade en avrundning i moll.

Nå, det är i sanningens namn inget större övergrepp. Filmen brister inte ut i Mello-stämningar direkt; på den amerikanska skalan befinner vi oss fortfarande i relationshelvetes förgård – men ändå… synd.

Betyg: 3

Regi: John Wells

I rollerna: Julia Roberts, Meryl Streep, Ewan McGregor, Benedict Cumberbatch m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet