De endast tre användarrecensionerna på filmdatabasen Imdb.com är eniga: Bombay Rose får betyget ett av tio möjliga. De mycket korta omdömena verkar dock inte bry sig om filmisk kvalitet, de är istället tydlig politiserade, två av dem rent hatiska.
Inget att hänga upp sig på, så klart, men det är ändå tidstypiskt att ett humanistiskt drömspel som detta kan ge sådana politiska kräkreflexer.
Men okej, grundpremissen kan ju vara känslig, inte minst i hemlandet: kärlek mellan en muslimsk man och en hinduisk kvinna.
Den här Romeo och Julia-historien i Bollywood-land berättar om föräldralösa Kamala som motvilligt, för att kunna försörja sin lillasyster, har gått med på att sälja sig till giftermål med en rik man i Dubai. Detta trots att hon fantiserar om en framtid med Salim, en street-wise kille med stort hjärta och liten pengapung.
Filmskaparen Gitanjali Rao prisades trippelt i Cannes 2006 för sin första kortfilm Painted rainbow, efter det kom Truelovestory, som hon här har byggt ut till att bli hennes långfilmsdebut – hyllad på festivaler sedan premiären i Venedig 2019 (svensk premiär först nu).
Produktionen tog sex år, men så är varenda bildruta handmålad på gammalt anrikt vis – vilket i den digitala samtiden kan te sig som professionellt självskadebeteende – men resultatet är slående: personligt, levande, virvlande, färgsprakande.
Bombay rose är lika långt från Pixar som Spring Uje spring är från Marvel.
En bra animation sätter naturlagarna ur spel, får det magiska att framstå självklart och Bombay rose tar verkligen vara på mediets fria förhållande till realismens tvångströja. Rao och hennes tecknarteam skapar en sugande rytm som ackompanjerar storstadens puls och målar fram sanslöst fina, fantasifulla bildövergångar i Kamalas dagdrömmar som tar oss mellan kärv nutid och sagoskimrande dåtid.
Den där korta drömscenen där man ser henne stå som en deppig prinsessa i ett torn på ett palats och titta ner på ett blodigt slagfält där striden rasar är så fylld av melankoli över människans dårskap att den sitter kvar på näthinnan långt efter ridåns fall.
Bombay rose är till stor del en soloåkning. Gitanjali Rao har animerat, regisserat, klippt och skrivit manus, vilket ju är imponerande men det kan kanske också förklara filmens enda lilla skönhetsfläck: ett lite för yvigt manus, som hade tjänat på en utomstående blick, en liten men krass frisering. Förutom den spirande kärlekshistorien berättar Bombay rose nämligen också om tvångsgifte, barnarbete, korruption, gaykärlek med förhinder och ja, till och med den seglivade konflikten i Kashmir får visst utrymme här.
Samtidigt är den här extra-allt-mentaliteten härlig, och rimmar förvisso med bilden av Bombay och – ursäkta den skrynklade pannan – det mänskliga vardandet: ett komplext och vindlande tillstånd, oberäkneligt, myllrande av udda öden och krockande skeenden.
Och de tre ovise männen på Imdb hade inte helt oväntat fel.
Premiär på Netflix 8 mars.