Våren betyder skräck, i alla fall på svensk biorepertoar. Det rör sig oftast om tunna titlar som passerar relativt obemärkt förbi men ryktet sa att den franske filmmakaren Pascal Laugiers fjärde film skulle vara något extra. Och jo, den har onekligen en säregen megabrutal sagokänsla, och skräckfilmer med enbart kvinnor i huvudrollerna duggar ju inte tätt men... han är sannerligen ingen mysfarbror, den gode Pascal.
Hela hans filmografi lär bestå av gore-fester där unga kvinnor råkar i händerna på allsköns psykopater, vilket ju känns extra otidsenligt i dessa metoo-tider, och Ghostland är inget undantag.
Här flyttar en ensamstående mor med tonårsdöttrar in i ett nedgånget spökhus någonstans på den nordamerikanska vischan. Kåken, som de har ärvt av mammans galna franska moster, är ett veritabelt skräckkabinett som bara folk som är med i en skräckfilm skulle få för sig att bo i.
Den äldre systern är av filmklyschig, kaxig ungdomsart medan den yngre och inbundna Beth inte säger mycket – men skriver desto mer. Alltid i samma skrämmande stil som idolen H.P. Lovecraft – och det är Beth och hennes föreställningsvärld som står i fokus här.
Det dröjer inte många minuter i det nya huset förrän trion blir invaderad av två vansinniga våldsmän, en häxlik man i kvinnokläder och en jätte av orch-typ som lyfter upp sina unga offer med hand och sniffar i deras skrev för att se om de är könsmogna. Eller ja… något sånt.
Ja, det är vidrigt och sjukt men mamman lyckas till slut ta kål på dem båda. Nej, det är ingen spoiler, vi befinner oss fortfarande i anslaget. Det är sedan det börjar hända saker.
Pascal Laugier var nyligen påtänkt som regissör till remaken av horrorklassikern Hellraiser men blev efter ”kreativa konflikter” med producenterna tvungen att kliva av. Om man får tro Wikipedia önskade filmbolaget haen mer kommersiell film som skulle locka en yngre publik medan Pascal Laugier ville undersöka gay- och S&M-kulturen. Det kunde han glömma.
Efter att ha sett Ghostland kan man tycka att det var lika bra. I Ghostland är det filmens förövare som står för det queera, framförallt då transvestiten som med sin vettvilliga uppenbarelse inte inbjuder till så mycket ”undersökning”.
Nå, man kanske bara ska se vederbörande som en parafras på, eller referens till, Norman Bates läskiga skepnad i slutscenerna av Psycho.
I första hand är det svårt att se detta som annat än ännu en kallhamrad spekulation i våld mot unga kvinnor, men om man anser det vara mödan värt att vada vidare i blodflödet kan man i alla fall hitta en inspirerad dramaturgi; och för den luttrade är det ju alltid intressant med intriger som går sin egen väg. Den vändning som kommer redan någonstans i mitten av filmen är visserligen planterad (och därför kanske inte helt överraskande för den vane tittaren) men ändå så pass snyggt utförd att den tänder en liten gnista i mina annars sargade ögon.
Eller nja, det är väl egentligen öronen som tar mest stryk. Dialogen är andefattigt ägnad åt framåtrörelse och befäst med utropstecken: Spring! Akta! Kom tillbaka! Utöver det vrålas det ideligen med ångestladdade tonårsröster. Så jo, något extra var den allt, Ghostland; om inte annat ett filmhistoriskt rekord när det gäller tinnitusdrabbande decibel i den högre frekvensen.