Tajmingen på premiären kunde ha varit bättre. Det har knappast hjälpt Mary queen of scots att se biografernas ljus strax efter Yorgos Lanthimos egenartade 1700-talsdrama The favourite. Bredvid grekens skruvade och vassa orgie i galet intrigerande ter sig brittiska Josie Rourkes debutfilm om rivaliteten mellan 1500-talsdrottningarna Elizabeth och Mary Stuart tämligen tam och konventionell.
Men okej, oftast får vi den här historien ur den mer populärhistoriska Elizabeths perspektiv (bl a porträtterad av Bette Davis, Judy Dench och inte minst Cate Blanchett) och här är det istället hennes skotska kusin som håller i tyglarna, medan den engelska regenten får finna sig i att sitta i baksätet. Ombyte förnöjer.
Mary Stuart giftes bort som ung till den lika unge kungen Frans II men återvänder till högländerna när han lider en tidig död – och hamnar mitt en bitter konflikt mellan den gamla katolska kyrkan och den protestantiska, som vunnit Drottning Elizabeths gunst. Mary anser sig vara den rättmätiga arvingen till den engelska tronen, då jungfrudrottningen Elizabeth inte verkar få några barn. Det är grundkonflikten, och till den får man också lägga några lokala konflikter, där en hel radda män vill åt Marys makt.
Ja, det smids ränker i varenda hörn, och vad mer kan man vänta sig när Beau Willimon står för manus. Man kan tänka sig att succén med tv-serien House of cards gav honom blodad tand; här har han nämligen försökt klämma in vad som motsvarar en hel tv-seriesäsong av rävspel och djävulskap i två timmar film. I den sista akten flyger giftpilarna fram och tillbaka med en frenesi som får det att vibrera i hjärnbarken. Den som vankar ut ur biografen smått förvirrad behöver inte känna sig ensam.
Irländska Saoirse Ronan har på kort tid fått sätta tänderna i ett gäng komplexa roller (Lady bird, På Chesil beach) och har så klivit fram som en av de mest begåvade skådespelarna i sin generation. Med självklar tyngd gör hon (och manus) Mary Stuart till en spännande komplex person; på samma gång sårbar och hårdhudad, smart och naiv. Och med en förmåga att utmanövrera männen på deras egen arena.
Även om upphovsmakaren Josie Rourke alltså är nybörjare i filmbranschen är hon en rutinerad teaterregissör, vilket inte syns på duken. Tacksamt nog. Naturligtvis pratas det en hel del, men inte bara i stela tablåer som ju kan bli fallet när en tiljans tjänare ska göra kostymfilm, men Rourke verkar ha lagt sig vinn om att ingen ska anklaga henne för att skapa filmad teater, och låter stora delar av dramat utspela sig i rörelse eller i vackra skotska exteriörer.
De få stridsscenerna är dock inte mycket att hänga i filmgranen, i alla fall inte om man jämför med de testosteronstinna bataljerna i kostymkompisar som Game of thrones och Vikings. Det är tydligt att Rourke är mer intresserad av relationen och spelet mellan Elizabeth och Mary, och de två kvinnornas kamp för att hävda sig i en manlig maktmiljö.
Återigen ungefär som i Yorgos Lanthimos The favourite, bara mindre slagfärdigt.