Symbol- och metaforrikt i ”Men”. Foto: Nordisk film

Kroppsskräck och galopperande galenskap på hotfull landsbygd

Uppdaterad
Publicerad

Britten Alex Garland har gjort en thriller om sorg- och skuldbearbetning som inte liknar något annat, som skildrar geggig, galopperande galenskap på ren David Cronenberg-nivå. Fredrik Sahlins högra hjärnhalva blir groggy av denna hallucinatoriska våldstripp.

Den inledande sekvensen är briljant. Harper bär på en ryggsäck av traumatiska minnen från en nyligen avslutad toxisk relation och tänker därför skaffa sig lite egentid i ett vackert, Tudor-gammalt hus på den engelska landsbygden. Ägaren som hyr ut stället, en godmodig upperclass-twit, tar Harper på en släntrande husesyn samtidigt som han låter munnen gå i en brittiskt underdriven, underhållande svada om huset, trakten och livet.
Väldigt roligt.

Men det är ju något osunt som hotar där ute i busken. Det anar vi bara på grundpremissen: en ensam kvinna i ett hus i skogen. Känner det redan i den första scenen när Harper tar ett äpple från trädgården. Förbjuden frukt. Den inre symbol- och metafordetektorn snurrar i gång och kommer att ha mycket att stå i ända fram till eftertexterna.

På 1990-talet var författaren Alex Garland het som äggtoddy, och det tack vare den bästsäljande generationsromanen ”The beach” som han några år senare gjorde om till filmmanus, där Leo Dicaprio spelade huvudrollen som kicksökande back-packer. Garland fortsatte mixa romaner och manus fram till 2014 då han plötsligt klev fram som begåvad scifi-regissör med Alicia Vikander-dramat ”Ex Machina”. Filmtanden var blodad och snart kom thrillern ”Annihilation” som också föll kritikerna på läppen.

”Men” har fått ett mer mixat mottagande, men så tar också Alex Garland ut svängarna ordentligt den här gången, och då är det ju inte alla som vill/orkar hänga med. Det här är ett thrillerdrama om sorg- och skuldbearbetning som inte liknar något annat, som skildrar geggig, galopperande galenskap på ren David Cronenberg nivå – och mitt i all denna body-horror står indiefavoriten Jessie Buckley (”I´m thinking of ending things”) på stabila ben.

Garland är en mästare på att alstra stämningar på gränsen till sammanbrott, och här excellerar han verkligen. Den första timmen är genialt fullsmockad av hotfulla miljöer, suggestiva tillbakablickar på den uppgörelse som traumatiserat Harper och dessutom hela paletten av störda bonnläppar, från en pilsk präst till en osnuten tonårskille, vilka alla bisarrt nog spelas av samma man, Rory Kinnear.
(Den feministiska sentensen anas redan i den insinuanta titeln: Män… )

Lägg till ett ljudspår med sakrala toner som ackompanjerar ett mystikspäckat naturfoto av bäckar, skog och fält, så har du ett filmiskt rum som du aldrig vill kliva ut ur.
 
Men verkligheten kommer tyvärr alltid i kapp. Mot slutet har Garland byggt upp spänningen och förväntningarna på sån altitud att fallet, när han inte levererar något givande slut, blir onödigt hårt.
Var det inte mer än så? undrar min vänstra hjärnhalva medan den högra ändå sitter nöjd, fortfarande groggy efter den hallucinatoriska våldstrippen.

Betyg: 3
Regi & manus: Alex Garland
I rollerna: Jessie Buckley, Rory Kinnear, Paapa Essiedu m fl
Biopremiär: 3 juni

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet