Lene Marie Fossens självporträtt. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Respektfullt om anorexins helvete i Självporträtt

Publicerad

”Fotona är störande vackra och det pyttelilla glappet mellan bilden av en åtråvärt supersmal fotomodell och en otroligt sjuk människa, skapar en besvärande känsla”. Sofia Olsson har sett en rak och oneurotisk dokumentär om anorexi.

”När jag fotograferar får jag alltid matlust. Jag får använda mig själv. Jag blir något annat än bara sjuk.”

Fotografen Lene Marie Fossen poserar framför kameran i ett övergivet grekiskt sanatorium, draperad i spetsklänning och med ett överdimensionerat blomsterdiadem. Hon är svårt sjuk i anorexi sedan 18 år. 

Hon var ett ängsligt barn, men våren då hon fyllde tio hittade hon ett sätt att hantera sina ångestkänslor. Hon slutade helt enkelt att äta. Hon ville inte växa upp, ville stanna tiden. Men, som hon konstaterar 18 år senare, har önskan att förbli ett barn gjort hennes kropp svag som en 100-årings. Det enda sättet att stanna tiden är genom att fotografera. 

Lene är en svårt sjuk kvinna i 30-årsåldern, men hennes osannolika gestalt skapar en känsla av… gudomlighet? Den späda rösten, lilla tunna figuren… intrycket blir utmanande för min fördomsfulla hjärna. Är det en åldring i en barnkropp? Ett barn i en uråldrig kvinnas kropp? En 30-åring fast i tidlöshetens limbo, men som vet att dagarna är räknade ifall hon inte blir friskare. 

Som fotograf dras Lene åt renässansmästarna, hon arrangerar bilder med sig själv som en utmärglad jungfrugestalt i slitna miljöer. Järnsängar, smutsig säckväv och flagnande puts. Fotona är störande vackra och det pyttelilla glappet mellan bilden av en åtråvärt supersmal fotomodell och en otroligt sjuk människa, skapar en besvärande känsla.

Respektfullt anpassar sig dokumentären efter Lenes bildvärld, filmfotot möter Lene Maries stillbildsestetik, hittar oväntade vinklar och vrår i landskap och rum utan att krumbukta för mycket. Kontrasten mellan det lustfyllda arbetet i Grekland, där hon slipper frysa och det vita, norska snölandskapet. Livet och döden. 

Filmskapartrion med Margreth Olin som manusförfattare (Olin gjorde bland annat den fina Mannen från Snåsa) följer Lene Marie under sju år men berättar hennes historia med en rak och oneurotisk självklarhet. Lene Marie Fossen porträtteras som den begåvade konstnär hon är i början av en superkarriär, men fångas framförallt när hon öppnar upp och berättar om sina rädslor.

Anorexi är psykiatrins mest dödliga sjukdom och totalt obegriplig för många. Lene Marie säger att hon själv inte förstår riktigt, men det går inte att äta. Hon förbannar att hon drabbats av denna ”sjukdom för bortskämda”, om det var möjligt så skulle hon bara ”skärpa sig”.

Lene Marie Fossens hjärta gav upp hösten 2019, men på sätt och vis lyckades hon med sitt projekt att stanna tiden. Genom sina bilder.

Självporträtt har premiär på vod och bio 19/2.

För mer information kring ätstörningar kontakta BRIS, Ätstörningslinjen eller Ätstörningszonen. För mer information om var du kan vända dig där du bor kontakta vårdguiden www.1177.se

Självporträtt

Visa

Betyg: 4
Regi: Margreth Olin, Katja Høgset, Espen Wallin
Manus: Margreth Olin

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet