Riz Ahmed i Golden Globe-nominerad insats. Foto: Triart

Sound of metal är ett får i ulvakläder

Uppdaterad
Publicerad

Dramat om hårdrockstrummisen som blir döv är snyggt, välspelat och nervigt men har tyvärr också en lätt uppbygglig ton. Oscarnomineringen lär dock vara på ingående.

Lou vrålsjunger death metal-gutturalt medan Ruben pucklar på sina trummor med svettstänkande frenesi. Musik som sätter sig på tvären. Bra! När mainstreamfilm ska bjuda på ljudet av metall blir det oftast en vattenkammad variant som skulle kunna passera genom Mello-tarmen utan större friktion. Det här är aggressivt, mörkt och hårt.
 
Det ärrade paret lever rövare på scenen men hemma i husbilen råder frid och fröjd medan turnén tar dem runt i landet – ända tills Rubens hörselnerv plötsligt kastar in handduken. Åratal av dissonant musik där volymreglaget alltid stått på elva tar ut sin rätt och Ruben kan inte längre göra det han älskar och lever på.

Lou ser Rubens tilltagande frustration och ilska över sakernas tillstånd och befarar att han ska ramla ner i heroinsträsket igen, och ser till att han hamnar på ett lantligt kollektiv för döva med missbruksproblematik.

Riz Ahmed, som tidigare mest fått timida roller (lysande i The night of!), är här ett tatuerat muskelpaket med inre glöd och skrovlig charm. Ahmed gör Ruben med emfas och övertygelse – och lärde sig dessutom spela trummor och tala teckenspråk för att kunna göra rollfiguren rättvisa.
Oscarsnomineringen lär dyka upp inom kort (inkännande roller med handikapp brukar vara lågoddsare) och årets Gloden Globe-dito är redan bärgad.

Olivia Cookes rollfigur Lou är underordnad. Hur knepig hon än först kan te sig, har hon som kvinna fått Florence Nightingale-rollen i deras förhållande, och i filmen.

Vilket inte sällan är fallet när det gäller filmskaparen Derek Cianfrance. Nej, det är inte han som regisserar, det gör regidebuterande Darius Marder, men han har skrivit detta manus tillsammans med den sistnämnde – som i sin tur var med och skrev manus på Cianfrances välsnidade drama The place beyond the pines.
Blev det för snårigt?
Nå, strunt i det, poängen är att detta är en duo som ofta rör sig på gränsen till det machosentimentala, men ändå utan att falla dit helt och hållet.

Det är också Cianfrance-symptomatiskt – och en av hans främsta tillgångar – att han låter storyn gå sin egen väg. Men detta inte medelst spektakulära vändningar, utan bara genom att låta den glida fram, som i en spegling av det faktum att livet inte alltid tar en dit man tror.

Det handlar om acceptans, om att våga börja om. Alltså en film att gilla och respektera, men samtidigt är den lite väl uppbygglig för att suggerera fullt ut.

Ett får i ulvakläder, skulle man kunna säga.
Man målar upp en svart hotbild, med knark, våld och allmän skörlevnad men i slutändan räcker det med lite gudstro för att själen ska få ro. Det, och att man slutar spela dödsmetall. Trist.

Biopremiär 5 februari.

Betyg: 3

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet