Förhandsrapporterna vittnade om en skräckfilm som orsakat trafikstockning på drive-in-biograferna i USA sedan premiären i maj. Bröderna Pierce, kreativa mångsysslare i gebitet, sades ha skapat en liten mörkt pulserade pärla, så förväntningarna på den svenska vod-premiären var följaktligen höga.
Den första scenen utspelar sig för 35 år sedan och är klassisk i sitt slag. En tonårstjej kliver in en gammal villa där hon ska vara barnvakt. Ingen verkar vara hemma men ett konstigt ljud hörs från källaren, dit flickan – som uppenbarligen inte sett några av alla de filmer som kommenteras i denna inledande scen (tonårstjej, barnvakt, mörk källare) – aningslöst går ner och möter sin död.
På ljudbandet hörs under de första sekunderna inte de sedvanliga sjungande barnrösterna som ska konnotera kommande läskigheter, utan gladpop – ett litet oväntat val, vilket får de nämnda förväntningar att höjas ett ynka snäpp till. Jo, jag vet nu är vi inne på det finstilta, men ändå. Kanske är det en film som vill något annat?
Men nja. Hypen lovar mer än filmen levererar. Som ofta. Vi är många som väntar på de där mycket sällsynta, egensinniga skräckfilmerna som kan mäta sig med sentida sevärdheter som The Babadook, The Witch och Hereditary – och det är en väntan som bara i sig kan få villiga fans att se genrefrälsare bakom varje digital buske.
Men även om The Wretched inte tillhör den utvalda skaran bjuder den i alla fall på en uppiggande mix av body horror, folkloristisk mystik och, som en liten avstickare, ett upplägg inspirerat av Alfred Hitchcocks Fönstret mot gården.
Bröderna Pierce lånar alltså friskt men gör det med känsla och gott humör, och tekniken imponerar med många geggiga transformationsscener, men intrigen är småslarvigt ihopsatt och dessutom inte helt konsekvent.
Ben är en strulig grabb i övre tonåren som efter föräldrarnas separation flyttar hem till pappan, som bor granne med det ovan nämnda huset som barnvakten klev in i för 35 år sedan, och där det gömmer sig ett skogsväsen av brutal huldratyp, som tar sig in i vuxnas kroppar för att äta deras barn.
Typ.
Internlogiken är inte glasklar.
Man kan dock utan bred psykologisk skolning lätt tolka storyn som ett slags session i gestaltterapi, där patienten är Ben, vars stökiga beteende bottnar i just föräldrarnas nyliga separation. Inget teraperar ju familjer (eller nationer) bättre än yttre hot.
”Hon gör så att föräldrar glömmer bort sina barn”, utbrister Ben en bit in filmen när han berättar om huldran, och sätter på så sätt ord på filmens fundamentala skilsmässoångest.
De närmast sörjande genrefansen kan nog tycka att The Wretched är värd sin vod-avgift medan andra med fördel först bör ta sig en titt på ovan nämnda titlar.
The Wretched finns sedan i måndags på iTunes, Viaplay och SF Anytime