En berättelse är vädrets. Där ihållande solsken och torka kan ge eldningsförbud och klass 2-varningar på ett ställe, storm och översvämningar på ett annat. En annan berättelse är de utsatta barnens. Där den ena ungen ser solsken och strulig kärlek, en annan misär och pundarliv.
Sommaren 2005 var det stillastående värmebölja i Sverige samtidigt som stormen Katrina rasade på andra sidan Atlanten. Det ser ut som en tanke att Olof Spaaks långfilmsdebut Trädgårdsgatan får biopremiär den varmaste sommaren någonsin. Mitt i ett soldränkt och fnösketorrt Österlen pågår stormen som är Eric och Elins nya familj. De blir syskon just denna sommar då deras missbrukande föräldrar har en kärlekshistoria.
Elin är en bohemisk maskrosunge som flyter med i mamma Lindas besvärliga liv som prostituerad och knarkare. De bor i en bil som Elin får vänta i när mamma går in i olika lador på den skånska landsbygden. Där finns också Peter som tjänstgör som Lindas hallick iförd gympabrallor och brännbollsträ. Hans son Eric bor mestadels hos sin mamma som är Jehovas vittne och har en ny, otroligt präktig familj, men som vad det lider tillbringar mer och mer av sin tid med Linda, Peter och Elin bak i bilen.
Trädgårdsgatan är de olika perspektivens film. Där en människa målar sin barndom i ljusa färger medans en annan bara upplevt mörker. Det finns olika tidsplan där de uppvuxna barnen möts igen, och jämför sina historier. Inget rätt eller fel utdöms, men ett vuxet iskallt facit läggs över vissa av barnens funderingar.
De olika blickarna på samma lilla familj är intressanta. Fotot av Kristoffer Jönsson är tjusigt utmejslat för att visa de olika perspektiven, hur en situation kan upplevas olika beroende på var man står. Men nog är det komplicerat att sy ihop hela paketet, dessutom med olika tidsplan. Vissa scener blir till funktioner som skyndas igenom, sorgligt underarbetade. Ändå förblir mycket oklart. Det gäller att vara subtil med rätt saker, att som tittare famla efter var och när istället för hur och varför, blir bara tråkigt.
Trädgårdsgatan må brista i konstruktion och manus och lämnar mig lite förvirrad vad gäller rollfigurerna, men den bär hela vägen i stämning. Det skapas ett speciellt vemodigt vakuum efter en räcka soldränkta kvalmiga dagar, Trädgårdsgatan fångar precis den känslan som de flesta svenska svettiga semesterfirare befinner sig i precis nu. Skönhet och skörhet.
De torra fälten, barnen som eldar pinnar på en öde strand, en urartad kräftskiva och en obarmhärtigt platt och bred horisont. Allt det sätter sig som en klump i magen.
Skådespelarna övertrumfar varandra. Simon Berger har en helt magnetisk närvaro som opålitlig men godhjärtad pundare och Karin Franz Körlof i rollen som Linda är mästare på att spela trasig men stark, med blicken nån annanstans, riktad mot ett bättre liv. Barnen Emil Algpeus och Nike Ringqvist är som två sidor av samma mynt. Den ena bär hela världens sorger på sina små axlar, den andra skuttar omkring till synes obekymrad. Båda har samma sorg i blicken.
Trädgårdsgatan är som allra bäst när den fokuserar på barnen, när de spinkiga kropparna inte bara trotsar sommarens eldningsförbud utan också hela vuxenvärlden.